The only way is down

"Nej, jag vill ha tillbaka mina kläder. Och vem det än är som förstörde min finaste kråsskjorta skall få betala dyrt", sade Malte.
"Men vi vet inte var hålet leder", kommenterade Pannbiff. "Och jag är inte säker på att jag får plats ens en gång."

Pannbiff hade fettat till sig en del under tiden han suttit på kontor och utvecklat applikationer - som ingen begriper sig på hur man använder - men han var fortfarande bredare över axlarna än magen.

Malte å andra sidan var en mer gänglig och spretig kille, trots att han också suttit på kontor på sistonde, fast han hade svarat på frågor om produkter som ingen begriper sig på hur man använder.

"Äh, är inte du adrenalinjunkien på bolaget? Lite äventyr piggar bara upp!"
"True dat!" Pannbiff pumpade entusiastiskt med näven i luften.

Pannbiff fällde upp luckan helt och när de två krabaterna tittade ner såg de ett svagt, svagt ljus längst ner.

"Hur djupt tror du att det är?" Pannbiffs röst var full av förväntan.
"Minst 1000 kilometer", svarade Malte uppspelt. "Kom, vi klättrar ner!"

Pannbiff var först ner i hålet eftersom han var störst. I den hårda bergsväggen satt rostiga, kalla stegpinnar av armeringsjärn, klibbiga av fukt, fastkilade med drygt trettio centimeters mellanrum.

Malte kunde inte låta bli att fråga sig vem, eller vad, som kunde fästa armeringsjärn i granit utan att lämna minsta lilla märke efter sig. Hålet var dessutom perfekt cirkelformat med väggar lika släta som polerad marmor, något som fick honom att känna sig lite lätt illa till mods.

Efter att ha klättrat i vad som verkade vara närmare en timme kom de ner till botten av hålet. Malte märkte att han utan att tänka på det tagit med sig sin kråsskjorta ner i hålet och tog på sig den.

Det var nästan så att den lös upp mer än de snorgula, smått fuktskadade och ärgade lampor som satt infällda i väggarna med jämna mellanrum bakom repiga och dammiga glasplattor.

"Vad är det här för jävla ställe", undrade Pannbiff. "Det ser ut som någon slags bunker."
"Det kanske det är, vem vet vad sekten som hade kåken innan oss hade för sig. Det gick ju lite rykten."
"Fan vad fett!"
"Fett som fan!"

Trots Maltes kråsskjorta och de tvivelaktiga väggarmaturerna var det ganska dunkelt i det intetsägande och obetydliga rum de befann sig i men de kunde snart urskilja att det i praktiken bara fanns en väg ut, via en bastant plåtdörr.

Pannbiff gick fram och kände på handtaget och märkte att det inte gick att rubba.

"Verkar vara låst", konstaterade han uppgivet.
"Prova att trycka eller dra i dörren ändå."

Pannbiff drog dörren mot sig utan resultat men när han tryckte på den märkte han att den rubbade sig litet grand, som om det låg något i vägen på andra sidan.

"När jag knuffar på den så rubbar den sig lite grand."
"Som om om det ligger något i vägen på andra sidan?"
"Precis!"
"Ok, då kan vi göra på två vis antar jag. Dels kan vi försöka knuffa upp dörren sakta och dels kan vi knuffa upp den snabbt."
"Jag tycker vi tar i bägge två och knuffar upp den i ett huj!"
"Jag vet inte om det är så jävla slugt, bättre att vi knuffar upp den försiktigt. Vad vi än gör måste vi bestämma oss så att vi kommer härifrån..."