Hjälp?

"Vi behöver inga vapen, sluta fåna dig" sade Pannbiff och himlade med ögonen. "Låt bara mig gå först så löser sig det."
"Gärna för mig" kontrade Malte.
"Bra. Nu tycker jag att vi kollar vad 'B' står för".

Pannbiff sträckte sig efter handtaget på dörren.

"Vänta lite!" Malte tog tag i Pannbiffs underarm. "Det skadar inte att knacka först."
"Ok, whatever!"

Pannbiff knackade tre gånger på dörren. Hårt, bestämt och motiverat - likt en varghona som i den bistraste vinter har fått upp ett spår på det sista bytesdjuret, ett byte som hon obönhörligen måste fånga och ta med sig hem för att utfodra den sista överlevande i den sista kullen med valpar i hennes släktträd.

"Bra knackat." flikade Malte in.

Pannbiff skulle precis svara när en dånande röst fyllde luften.

"Vad är det nu då?"

Pannbiff och Malte stod tysta och stilla. Tysta och stilla likt det sista bytesdjuret i den bistraste vinter som hårt, bestämt och motiverat blir jagat av en varghona med endast en överlevande i sin sista kull med valpar.

Dörren öppnade sig inåt i snabb takt. Innanför stod... ingen alls. Istället uppenbarades en liten men ombonad hall. Stilen på inredningen såg emellertid ut att vara tagen ur valfri fantasybok.

På väggarna satt levande ljus monterade i snirkliga, väggfasta ljusstakar gjutna i järn och målade matt svarta. Rockhängaren var en torkad trädkrona med avkortade grenar som moder natur placerat på ett sådant manér att de bildade en ypperlig plats att hänga klädesplagg på.

På golvet stod allehanda urnor, vasar och krukor - alla fyllda med diverse bråte, pinnar och verktyg. Inget av det verkade vara användbart så vitt Pannbiff och Malte kunde avgöra.

Det hårda golvet, som för övrigt verkade vara gjort av sten eller eventuellt betong, pryddes av en matta, ungefär tre meter lång och kanske en meter bred, i sammetsröd färg. Mattan var vackert utsmyckad med vad som verkade vara astrologiska eller kanske ockulta symboler i guldfärg.

Allt som allt samsades sju symboler i variande storlek från en till tre decimeter på mattan.

Pannbiff och Malte tvekade. Det verkade inte vara en uppenbar fara med att gå in i rummet, någon hade ju trots allt öppnat för dem när de knackade i stället för att bara släppa en stenbumling i skallen på dem.

"Du först." Malte manade med ett leende Pannbiff att gå in genom dörren.
"Bah."

Pannbiff stålsatte sig och tog ett kliv över tröskeln. Inget hände. Malte följde efter. Inget hände en gång till.

De tog ett par kliv in i hallen varpå dörren snabbt stängdes bakom dem.

"Aaaaaahh!"

Pannbiff och Malte ropade till som på given signal. Från en dörröppning till höger längre ner i hallen tittar en figur fram. Han passar in med resten av inredningen.

Han är klädd i en fotlång rock av vad som verkar vara sammet, också den i samma röda färg som mattan. Likt mattan är rocken utsmyckad med symboler, dock i något mindre storlek och fler till antalet.

Längs med kanten av rocken löper en bård i mörkt blått, cirka en centimeter bred. Malte insåg att han inte kunde fokusera blicken på den blå bården - det var nästan som om färgen var levande och flöt undan när han skulle studera den närmare.

Rocken var knäppt upp till strax under halsen. Här skymtade ett grått underplagg av något slag men framför allt en silvergrå kedja med något slags halssmycke i. Det gick knappt att se hur smycket var utformat då det var kolsvart. Eller fanns det en skymt av rött i det också? Malte kunde inte avgöra.

Personen var uppskattningsvis 175 centimeter lång med grått hår, grå mustasch och begynnande grått skäggstubb.

"Vad vill ni?" frågar han.
"Vem är du?"

Malte klipper till Pannbiff på axeln.

"Fan, visa lite hyfs!" väser han i Pannbiffs öra.
"Det är ok," svarar personen, "jag förstår att ni är nyfikna med tanke på att detta är ert första besök. Jag är dessutom van vid ohyfsade personer."

Pannbiff fnyser i tysthet och tittar åt ett annat håll.

"Mitt namn är Bertholomeus. Jag ansvarar för BD."
"BD?" undrade Malte med rynkade ögonbryn.
"Bengler Dungeons, där ni befinner er nu."
"Bengler Dungeons?" Pannbiff såg misstrogen ut.
"Ja, men alla säger BD - det är enklare."
"Jo, det fattar jag men var kommer namnet från?"
"Snubben som byggde grottsystemet för 1000 år sedan hette Bengler och det låter så fånigt att säga Benglergrottorna så alla kör med den engelska motsvarigheten."
"1000 år sedan?!" sade Malte utan att tänka på att han höjde rösten.
"Japp, imponerande så att det förslår men inte så krångligt att hålla reda på om man kan lite magi. Vilket jag kan."

Pannbiff och Malte såg undrande på varandra.

"Kan du trolla bort stenarna så att vi kan komma hem?" frågade Malte hoppfullt.
"Nej, tyvärr. Man kan tycka att det borde vara hur enkelt som helst men ibland händer det saker i BD som ingen förstår sig på."
"Ok, nästa fråga; kan du hjälpa oss komma härifrån?"
"Visst, men det kan bli en ganska omständlig resa så jag slår följe med er. Jag har inget bättre för mig ändå. Kommer strax, vänta här."

Bertholomeus försvann in i rummet han kom från. Pannbiff och Malte tog ett par steg tillbaka i hallen, mot ytterdörren. Pannbiff lutade sig åt Maltes håll.

"Vad fan, gubben verkar ju vara tokig." viskade Pannbiff.
"Vad vet jag - hela det här stället verkar vara åt helvete."
"Jo, men allvarligt - 1000 år gamla grottor och magi. Vad fan är det för skitsnack?"
"Jag hör vad du säger och jag påstår inte att det är något normalt men det här stället är inte normalt."
"Oavsett så tycker jag vi drar medan han är på muggen eller var han nu gick."
"Jag vet inte, jag tror vi kan ha nytta av honom..."

Stark som en björn, kvick som en vessla!

"Vi dönar!" bestämde Pannbiff utan att ta hänsyn till Maltes tveksamma ansiktsuttryck.

Han backade 3 steg och manade Malte att göra honom sällskap. Malte ställde sig resolut bredvid sin kamrat. Han var inte säker på att detta var rätt sätt att göra det på men när han väl bestämt sig för att göra något gav han 100%.

"På tre", sade Pannbiff.
"Ok."
"Ett, två, treeee!"

Pannbiff och Malte satsade allt de hade på att få upp dörren på så kort tid som möjligt. Pannbiff, som var den grövre av de två, träffade dörren en bråkdel av en sekund innan Malte men resultatet blev detsamma; dörren flög upp med ett brak och de föll bägge två huvudstupa in i den korridor som väntade bakom dörren.

Chocken över att dörren, det initiala motståndet till trots, var så lätt att knuffa upp ersattes snabbt av förfäran när de sekunden efter de landade raklånga på golvet hörde ett öronbedövande brak följt av ett moln av damm, grus och flis. En mängd större än många stenar av storlekar varierande från en liten hamster till en rejäl melon rasade ner precis framför dörröppningen.

"Jösses Amalia!" Malte var märkbart tagen.
"Herre Gud i London!" Pannbiff var också rejält skärrad.
"Hade vi tagit det lugnt hade vi förmodligen fått det där i planeten."
"Jo, så från och med nu gör vi alltid som jag förelår."
"In your dreams, Pedro."
"Men varför? Är det en fälla eller håller taket på att rasa in?"
"Vänta lite skall jag ringa till de som äger stället och kolla. Nähä, ingen täckning! Jag antar att vi aldrig får veta."
"Skit på dig."

Malte undersökte högen med sten närmare. Taket i tunneln var av sten men det såg ut som om det var solid granit och inte lösa stenar. Som fälla betraktad var detta jävligt dåligt planerat, bland annat på grund av att ingen kunde nå rummet med stegen upp till ovansidan längre. Vilket, insåg han, innebar att de var instängda.

"Du, Pannbiff? Vi är instängda."
"Ja jävlar, det har du rätt i." Pannbiff tog nervöst fram en pannbiff ur fickan som han började mumsa på.
"Inte mycket att göra än att vandra vidare i tunneln för att se vad som väntar oss."

Tunneln de befann sig i hade stampat jordgolv, eller möjligen stengolv med ett lager jord på - det var svårt att avgöra då ljuset även här var lika dåligt som i rummet de aldrig skulle återvända till.

De kunde gå två i bredd men inte mycket mer och takhöjden var så att Malte, som med sina 184 cm var huvudet högre än Pannbiff, precis kunde gå raklång. På grund av det dåliga ljuset och dammet som låg kvar i luften var det svårt att avgöra hur långt gången sträckte sig.

Efter bara ett par minuters promenerande upptäckte de en dörr i väggen till vänster sett från de håll de kom gåendes. Dörren var av trä och påminde mycket om en innerdörr man skulle kunna hitta i ett kontor, dock något mindre. På dörren var bokstaven "B" målad med enkla men ändå eleganta linjer.

"B" sade Pannbiff fundersamt.
"Ingen aning" svarade Malte och ryckte på axlarna.
"Vi kan ju alltid öppna den och se vad som finns innanför."
"Ja, eller så kan vi knacka på eller till och med gå vidare ner i korridoren. Kanske kan vi hitta någon slags vapen. Att försvara oss med - så klart."
"Jag låter tjejerna sköta snacket när det börjar hetta till" genmälde Pannbiff kaxigt och kysste först sin vänstra knytnäve och sedan sin högra.
"Kul för dig men jag vill ha något mer än mina nävar att slåss med."

Efter en kort överläggning bestämde de sig för att...

The only way is down

"Nej, jag vill ha tillbaka mina kläder. Och vem det än är som förstörde min finaste kråsskjorta skall få betala dyrt", sade Malte.
"Men vi vet inte var hålet leder", kommenterade Pannbiff. "Och jag är inte säker på att jag får plats ens en gång."

Pannbiff hade fettat till sig en del under tiden han suttit på kontor och utvecklat applikationer - som ingen begriper sig på hur man använder - men han var fortfarande bredare över axlarna än magen.

Malte å andra sidan var en mer gänglig och spretig kille, trots att han också suttit på kontor på sistonde, fast han hade svarat på frågor om produkter som ingen begriper sig på hur man använder.

"Äh, är inte du adrenalinjunkien på bolaget? Lite äventyr piggar bara upp!"
"True dat!" Pannbiff pumpade entusiastiskt med näven i luften.

Pannbiff fällde upp luckan helt och när de två krabaterna tittade ner såg de ett svagt, svagt ljus längst ner.

"Hur djupt tror du att det är?" Pannbiffs röst var full av förväntan.
"Minst 1000 kilometer", svarade Malte uppspelt. "Kom, vi klättrar ner!"

Pannbiff var först ner i hålet eftersom han var störst. I den hårda bergsväggen satt rostiga, kalla stegpinnar av armeringsjärn, klibbiga av fukt, fastkilade med drygt trettio centimeters mellanrum.

Malte kunde inte låta bli att fråga sig vem, eller vad, som kunde fästa armeringsjärn i granit utan att lämna minsta lilla märke efter sig. Hålet var dessutom perfekt cirkelformat med väggar lika släta som polerad marmor, något som fick honom att känna sig lite lätt illa till mods.

Efter att ha klättrat i vad som verkade vara närmare en timme kom de ner till botten av hålet. Malte märkte att han utan att tänka på det tagit med sig sin kråsskjorta ner i hålet och tog på sig den.

Det var nästan så att den lös upp mer än de snorgula, smått fuktskadade och ärgade lampor som satt infällda i väggarna med jämna mellanrum bakom repiga och dammiga glasplattor.

"Vad är det här för jävla ställe", undrade Pannbiff. "Det ser ut som någon slags bunker."
"Det kanske det är, vem vet vad sekten som hade kåken innan oss hade för sig. Det gick ju lite rykten."
"Fan vad fett!"
"Fett som fan!"

Trots Maltes kråsskjorta och de tvivelaktiga väggarmaturerna var det ganska dunkelt i det intetsägande och obetydliga rum de befann sig i men de kunde snart urskilja att det i praktiken bara fanns en väg ut, via en bastant plåtdörr.

Pannbiff gick fram och kände på handtaget och märkte att det inte gick att rubba.

"Verkar vara låst", konstaterade han uppgivet.
"Prova att trycka eller dra i dörren ändå."

Pannbiff drog dörren mot sig utan resultat men när han tryckte på den märkte han att den rubbade sig litet grand, som om det låg något i vägen på andra sidan.

"När jag knuffar på den så rubbar den sig lite grand."
"Som om om det ligger något i vägen på andra sidan?"
"Precis!"
"Ok, då kan vi göra på två vis antar jag. Dels kan vi försöka knuffa upp dörren sakta och dels kan vi knuffa upp den snabbt."
"Jag tycker vi tar i bägge två och knuffar upp den i ett huj!"
"Jag vet inte om det är så jävla slugt, bättre att vi knuffar upp den försiktigt. Vad vi än gör måste vi bestämma oss så att vi kommer härifrån..."

Början på ett äventyr

Malte sprang, nej - skuttade, ner för trapporna där han redan innan han kom ner visste att Pannbiff väntade på honom. Dagarna på jobbet var outhärdligt tråkiga för de bägge och det enda roliga de hade att se fram emot var att tvätta.

"Hallå Pannbiff!"
"Hallå Malte!"
"Redo för att tvätta lite tvätt?"
"Taggad till tusen."

Pannbiff klappade entusiastiskt händerna (men bara en gång, mer än så hade varit överdrivet).

De två fortsatte ner för trapporna till källaren där tvättstugan låg. Det var ingen märkvärdig tvättstuga, tvärtom var det en ganska medioker tvättstuga med tanke på att det inte alls var en tvättstuga utan snarare en tvättmaskin och en tumlare inknödd i ett rum i källaren tillsammans med ventilationstrummor, värmepannor och annat oväsentligt.

Trots detta så var det ändå en källa till glädje då det innebar att de kunde fly vardagens tristess och fokusera på annat än jobbet.

"Skall bli kul att tumla lite bomull i dag", sade Pannbiff med ett leende.
"Jag har redan tumlat min bomull, det får bli syntet för mig i dag."

Malte gick för att hämta sin tvätt när han märkte att tvättpåsen verkade lättare än vanligt. Vid närmare undersökning visade det sig att en av hans strumpor låg lite längre bort i rummet där han inte har haft anledning att lägga den.

När han gick för att hämta den såg han något som glimrade till ännu lite längre bort i hörnet av rummet. Han gick dit och såg att ena ärmen på hans finaste kråsskjorta stack upp från en lucka han aldrig lagt märke till.

"Pannbiff! Kolla här!"

Pannbiff rusade fram till Malte, luckan och kråsskjortan.

"Herre gud, din finaste kråsskjorta!"
"Jag vet, vem har stoppat ner den i den här jäkla ventilationsluckan?"
"Den är för stor för att vara en ventilationslucka. Öppna den - skjortan kanske går att rädda."

Malte öppnade luckan och plockade försiktigt upp skjortan.

"Nej, den är förstörd. Så här fint silke klarar inte den här typen av stress."
"Tusan också."

När den initiala chocken över den förstörda skjortan lagt sig vände de intresset mot luckan och upptäckte att den verkade fortsätta ner i marken hur långt som helst. Någon ventilationslucka var det minsann inte...