Malte kände en underlig känsla sprida sig i kroppen. En känsla av obeskrivligt lugn och trygghet, som om att det inte fanns några bekymmer alls i världen.
I hans händer började sinnesskivan lysa, huvudsakligen i infrarött men den irrade sig in på det synliga spektrat mellan varven varför den gav intryck av att pulsera svagt i rött.
Kort efter att skivan aktiverats - hur kunde han inte svara på - kändes det som om den försvann. Händerna vande sig vid känslan av skivan mot huden och skapade ett tomrum i dess ställe, ett tomrum som skulle förstöras om han rörde händerna om än så lite.
Samtidigt som skivan försvann i hans händer fylldes hans sinne med en bild över hela Djerris lager. Alla hyllor, skrymslen, gömställen och vrår exponerades som om det hade varit hans jobb att konstruera och fylla rummet en gång i tiden.
Trots att han inte rörde sig ur fläcken färdades han genom lokalen likt en tornsvala genom luftens alla strömningar; graciöst, precist och utan ansträngning. Det fanns inget han inte kunde urskilja, inget som undgick hans genomträngande blick.
Under resan genom rummet registrerade hans hjärna tusentals föremål per sekund och förkastade dem lika snabbt. Han hade sitt fokus inställt på två specifika objekt, två objekt som skulle hjälpa honom på det äventyr som låg framför dem.
Utan att egentligen veta varför gjorde han en skarp gir till vänster efter att ha färdats en bit in i rummet och såg framför sig en klart lysande siluett av vad han visste var livsnödvändigt; en karta. Bertholomeus i all ära men vem vet hur länge han följer med. Kartans plats etsades fast i hans sinne, han skulle hitta den i beckmörker om så krävdes.
Efter att kartan lokaliserats blev hans tidigare resoluta upptäcktsfärd för ett ögonblick lite mer vag. Han hajade till. Detta var ett ovant inslag i den vid det här laget alltför invanda trygghet han upplevt i vad som verkade vara en evighet. Till slut återkom lugnet och han visste vad han behövde hitta.
Efter bara några sekunder lokaliserade han nästa sak som trots allt är ett måste för att överleva.
"Om vi inte äter så dör vi, oavsett var vi är." tänkte Malte för sig själv.
Han noterade ofrivilligt platsen för provianten på samma sätt han noterat platsen för kartan. När detta var gjort märkte han hur hans färd genast styrdes tillbaka till deras plats vid Djerris arbetsbord. Han försökte kämpa emot men insåg snabbt att resan var över och att han skulle bli tvungen att överge denna verklighetsflykt.
Han slog upp ögonen och såg att Pannbiff gjorde samma sak. Sinnesskivan var nu lika påtaglig som den var livlös och de stoppade noggrant ner dem i sina fickor.
"Nå, hittade vad ni sökte?" frågade Bertholomeus?
"Japp!" svarade Pannbiff. "Jäkligt skön känsla i den där sinnesskivan dessutom!"
"Jo, men den kan vara omedvetet förrädisk. Den hjälper er på vad den anser vara bästa sätt vilket kanske inte alltid är vad ni vill."
"Oavsett så hittade jag vad jag ville."
"Jag går iväg på ett ärende." flikade Djerri in. "Jag litar på att ni inte rör något under tiden." lade han till med en blinkning.
"Inga probs." svarade Pannbiff med en väl tilltagen blinkning.
"Lycka till och hoppas att ni kommer hem helskinnade." sade Djerri och försvann ut genom de två stora dörrarna.
"Tack och hej." genmälde Pannbiff.
Malte vinkade till Djerri och skulle göra likaså till Ratboy men insåg att han inte stod att finna. Faktum var att han hade inte sett Ratboy på ett bra tag.
Han valde att strunta i detta för tillfället och satte istället av in i Djerris lagerutrymme för att hämta sin utrustning. När Pannbiff insåg var Malte var på väg begav även han sig av in bland hyllorna, dock åt ett annat håll.
När Malte först kom fram till sin karta blev han fundersam. Han visste att detta var rätt föremål men det såg inte ut som en karta. På den plats där kartan hade visats i hans sinnesfärd stod en snöglob.
Globen innehöll två snögubbar - en längre, lite smalare och en kortare, mer vältränad. Malte ryckte på axlarna och tog snögloben och såg "snön" sakta virvla runt i vätskan som fyllde globen. Vid det här laget insåg han att han borde letat efter en väska också, globen fick inte plats i fickan.
Kort senare stod han framför nästa besvikelse. Han började fundera på hur jävla pålitliga de här sinnesskivorna egentligen var. Skivan ansåg att han och Pannbiff skulle överleva på "Majsans makalösa müslimix". Malte var inte förtjust i müsli till att börja med och än mindre direkt ur påsen, utan varken fil eller mjölk.
Med en djup suck tog han motvilligt med sig påsen och begav sig tillbaka till Bertholomeus.
Pannbiff stod redan där och såg om möjligt ännu fånigare ut än vad han brukar göra. På huvudet hade han en mössa som inte ens Krister och Stefan hade tagit på sig utan att skämas.
Den var alldeles för liten, stickad i blåa, röda samt gula band som löpte i en cirkel runt hjässan. Huvudbonaden verkade vara formgiven efter ett halverat bowlingklot och på varje sida, strax ovanför öronen eftersom den var tre storlekar för liten, hängde det ner tre decimeter långa virkade snören för att kunna knyta mössan runt hakan, något som Pannbiff tack och lov inte hade gjort.
"Hur fan ser du ut?" frågade Malte.
"Det är min magiska mössa!"
"Jo, nog är den förtrollande alltid..."
"Äh, jag har slutat ifrågasätta all skit som händer här nere, det verkar ju ordna sig ändå."
"Jo, i och för sig. Vad hittade du mer? Fick du inte välja två saker?"
Pannbiff såg irriterad och uppgiven ut.
"På det första stället jag gick till låg det bara lite damm. Vete fan varför."
"Vad var det du trodde du skulle hitta då?"
"Skit samma, det spelar ingen roll."
"Ok, whatever."
"Vad fan har du med dig då? En snöglob och en påse müsli? Hur tänkte du där?"
Malte höll upp snögloben.
"Karta."
Han höll upp müslin.
"Proviant."
"Det verkar som om du lyckades ungefär lika bra som jag." flinade Pannbiff.
"Jag har också slutat bry mig." svarade Malte med en ryck på axlarna. "Det vore dock praktiskt med en väska".
"Det kan jag nog hjälpa till med." sade Bertholomeus. "Vi har lite prylar liggandes som vår El Ell skaffar och sedan inte blir kvitt.
Bertholomeus gick fram till en låda under ett av Djerris arbetsbord och tog fram två stycken ryggsäckar. På ryggsäckarna stod det "Bengler Dungeons - vinnare av TPs dyngbagge 2010".
"Vad fan är TP och vad är en dyngbagge?" undrade Pannbiff.
"TP är en förkortning av Troll People, vi kan diskutera dem vid ett annat tillfälle, och deras dyngbagge delas ut till den organisation här nere som de tycker sköter sig bäst."
"Hmm..." sade Pannbiff fundersamt. "Vad vet de om Bengler Dungeons? Kan de hjälpa oss hitta ut?"
"Förmodligen inte." svarade Bertholomeus. "Det är egentligen ingen som vet hur de fungerar eller tänker - knappt de själva. Vi borde dessutom röra på oss."
"Såg ni var Ratboy tog vägen?" undrade Malte. "Han var här nyss."
"Spelar roll." sade Pannbiff.
"Ja, jag litar inte på honom." svarade Malte irriterat. "Vi borde ta reda på vad han håller på med."
"Jag vill veta mer om Troll People, det låter som om de kan vara till hjälp." insisterade Pannbiff.
"Det bästa just nu är att vi fortsätter på vår resa." genmälde Bertholomeus.
2010-09-19
2010-09-01
Djerri hjälper till
"Äntligen en chans att få lite prylar som kan hjälpa oss hitta min kråsskjorta!" utbrast Malte exalterat.
"Kanske att de kan hjälpa oss hitta hem också?" flikade Pannbiff in.
"Äh, en sak i sänder."
"Sant, det är en jävligt fin kråsskjorta."
"Jag tolkar ert meningsutbyte som att ni vill hälsa på Djerri." påpekade Bertholomeus och började vandra nerför en av de två korridorerna.
Pannbiff och Malte hakade glatt på med en spänst i stegen de inte haft sedan de var på väg ner för trapporna för att tvätta för cirka en timme sedan.
Allt eftersom de vandrade korridoren ner blev den bredare och mer upplyst. Detta innebar emellertid inte att den blev lättare att navigera då mängden skrot, prylar, manicker, pryttlar och grejer ökade för varje steg de tog. Varken Pannbiff eller Malte hade en aning om vad det kunde användas till eller om det ens var användbart över huvud taget.
"Den här Djerri," sporde Malte lite försiktigt, "är han någon slags skrotgubbe?"
"Det kan man onekligen kalla honom!" skrockade Bertholomeus förnöjt. "Vi är snart där." lade han till, fortfarande med en road min.
Någon minut senare kom de fram till en stor bastant dörr i järn med en knapp bredvid. Knappen hade ingen etikett eller beskrivning men Bertholomeus tryckte på den ändå. Ett gällt ringande hördes en kort stund innanför och inom kort öppnades dörren.
I dörröppningen stod... "något". Detta något fick såväl Pannbiff som Malte att ta ett steg tillbaka av förskräckelse och häpnad. Personen - de antog att det var en person av något slag - var inte mer än en och en halv meter lång med svarta kläder som satt oerhört illa på en kropp som enbart var skinn och ben.
Hans ansikte var det av en råttas. Eller i alla fall det ansikte en avkomma av en ohelig förening mellan man och råtta skulle ha. Det var långt och smalt med pliriga, små ögon i insjunkna ögonhålor. Käften var full av gula och oregelbundna tänder med ett par rejäla framtänder som skulle ge en bäver mindervärdeskomplex.
Smutsgråa hårtestar växte på hans ansikte i vad som vid en första ansyn verkade vara i ett slumpmässigt mönster men som med en generös dos fantasi kunde förväxlas med skägg och mustasch.
Helhetsintrycket Pannbiff och Malte fick var inte inspirerande. Den här saken, den här tingesten, utstrålade inkompetens och dumhet. Hur skulle han någonsin kunna erbjuda dem någonting alls av värde för att hjälpa dem med sin resa? Det enda han skulle kunna ge dem var rabies eller böldbest.
Bertholomeus bröt vad som verkade vara en oändlig tystnad.
"Hej Ratboy, vi är här för att träffa Djerri."
Pannbiff och Malte drog en lättnadens suck. Det de såg framför sig var inte Djerri. Kanske fanns det en chans att omvägen skulle vara värt besväret trots allt.
"Kom in." Ratboys röst var nasal och irriterande. Han gjorde ingen ansats att hålla upp dörren för dem utan vände på klacken och gick vidare in i rummet.
Rummet visade sig vara mer av en lagerlokal än något annat och korridoren utanför hade ingenting att komma med jämfört med det här rummets förmåga att husera skrot.
Utrymmet var säkert fem meter till tak, fyrtio meter djupt och minst lika brett. Precis innanför dörren fanns en yta på sex gånger fyra meter där det fanns lite mer manöverutrymme. Två stora bänkar med diverse bråte stod kloss an mot väggen på varsin sida om dörren.
Rummet var klart upplyst, även om det inte gick att urskilja exakt vilken typ av belysning det rörde sig om, och från golv till tak stod det rad efter rad med enorma hyllor. Hyllor som i sin tur bågnade under vikten av kopiösa mängder med anordningar och mojänger, prylar och saker, pinaler och kuriosa.
Bortanför några av hyllorna hörs ett svagt klampande, som om någon går omkring i slalompjäxor. Allt eftersom det växer sig sakta starkare tycker pojkarna sig även kunna höra ett amalgam av vinande, pysande och surrande läten.
Cirka tio meter bort, bakom en hyllsektion, dyker vad de antar är Djerri upp. Om Ratboy är ett av naturens mer udda skämt så har Djerri å andra sidan fått hjälp av en mänsklig hand.
Drygt två meter lång och nästan lika bred är han en imponerande syn. Flertalet kroppsdelar är utbytta mot mekaniska motsvarigheter. Hela hans högra ben består av stänger, slangar, pistonger, servon och kablar och på hans vänstra ben är allt nedanför knät konstruerat av plast och legeringar.
Vänster arm är likaså helt mekanisk och avslutas med en hand som ser ut att vara förvånansvärt flexibel och smidig, kanske till och med lika användbar som en mänsklig hand. Hans ena öga lyser svagt grönt.
Han är klädd i ett par shorts och en t-shirt som ser ut att vara minst en storlek för liten. De delar av hans kropp som inte är utbytta mot sina teknologiska motsvarigheter är ordentligt vältränade.
Pannbiff och Malte kan inte ta ögonen från Djerri. Han ser ut som om han precis klev ut ur en science fiction film.
"Tjena grabbar!" Djerris röst lät emellertid som om den tillhörde vilken lagerarbetare som helst. Ingen österrikisk brytning, inga dånande bastoner, ingen metallisk underton. "Vad kan jag hjälpa er med?"
"Vi försöker hitta en väg till Ovansidan så att Pannbiff och Malte kan hitta hem" svarade Bertholomeus. "Vi hoppades på att du skulle ha något i din samling som kan hjälpa oss på vägen."
"Ovansidan?" Djerris röst lät förbryllad. "Det är väl bara att ta stegen?"
"Nej, tyvärr. När de skulle öppna dörren ur kammaren lyckades de riva ner de lösa stenmassorna som ingen har brytt sig om att ta hand om."
Grabbarna anade ett mått av irritation i Bertholomeus röst. Förmodligen var det Djerris jobb att säkra upp de stenar de uppenbarligen skakat loss när de slog upp dörren.
"Ah." genmälde Djerri kort. "Då ligger de där ett tag, det kommer bli ett sjuhelvetes jobb att flytta dem."
"Jo tack, jag vet. Strunt samma, har du något användbart?"
Djerri skrattade högt och bullrigt.
"Jodå, det har jag nog men jag har inte hunnit inventera på bra länge så jag har ingen egentlig koll på vad som finns eller var det finns.
"Är det ok om grabbarna använder sina Sinnesskivor?"
"Absolut, var bara försiktig med vad hur ni formulerar era krav".
Djerri vände sig mot Pannbiff och Malte och såg dem i ögonen; först Malte, sedan Pannbiff.
"Sinnesskivorna gör alltid sitt bästa för att hjälpa er när det behövs. Det behöver däremot inte alltid innebära att ni får vad ni önskar."
"Jag vill ha en robotarm!" utbrast Pannbiff.
"Visst är den fräck?" svarade Djerri. Det är tamigtusan magiskt hur bra den fungerar.
"Nej, det är inte magi." suckade Bertholomeus. "Avancerad nanoteknologi som är såväl komplicerad som tidskrävande. Dessutom är det inte alla kroppar som är lämpliga värdar för nanorobotarna."
"Äh, min kropp är så nära perfektion man kan komma." kontrade Pannbiff. "Jag pallar lätt med lite nanorobotar."
"Konverteringen gör jävligt ont och tar som sagt var ganska lång tid." inflikade Djerri. "Hade jag vetat hur ont det gör hade jag kanske inte tackat ja men alternativet var rullstol och det var inte lika lockande. Nu är det som med tatueringar - har du väl skaffat en vill du bara ha fler."
"Gör som du vill," sade Malte till Pannbiff, "jag har ingen aning vad vi kan tänkas råka på här nere, fan, det känns ju som till och med Bertholomeus är osäker på vad som vänter oss, så jag tänker samla på mig sådant som vi har nytta av."
"Jaha, och vad skulle det vara?" Pannbiff lät inte imponerad.
"Det vet jag när jag ser det."
"Tyvärr funkar inte Sinnesskivorna på det viset." påpekade Bertholomeus. "Ni måste forma er önskan som en tydlig och ärlig tanke som ni sedan måste fokusera intensivt på. Sinnesskivan uppfattar sedan er innersta och starkaste önskan och vägleder er sedan till föremålet i fråga.
"Va fan!" utbrast Pannbiff. "Det låter som det mest omständiga sätt någonsin att hitta något på."
"Måhända. Det är samtidigt ett oerhört kraftfullt sätt att hitta något på."
Ratboy, som fram till nu hade stått i skymundan, närmade sig den lilla skaran.
"Glöm inte bort att Arrwee förväntar sig en korrekt inventering." pep han. "Ge bort hur mycket du vill men var beredd på att ta skiten för det."
"Det är i och för sig sant." sade Djerri med vad som verkade vara en bekymrad uppsyn. "Vi säger så här; ta två saker var och visa dem inte för mig så vet ingen om att det hänt, ok?"
Pannbiff och Malte såg lite besvikna ut men insåg båda att två saker är bättre än inga alls även om det gjorde deras jobb att välja enormt mycket svårare.
"Ta fram er Sinnesskiva, håll den i valfri hand och fokusera klart och tydlig på vad det är ni önskar hitta."
Pannbiff och Malte tog nervöst fram sin skiva, slöt ögonen och koncentrerade sig...
"Kanske att de kan hjälpa oss hitta hem också?" flikade Pannbiff in.
"Äh, en sak i sänder."
"Sant, det är en jävligt fin kråsskjorta."
"Jag tolkar ert meningsutbyte som att ni vill hälsa på Djerri." påpekade Bertholomeus och började vandra nerför en av de två korridorerna.
Pannbiff och Malte hakade glatt på med en spänst i stegen de inte haft sedan de var på väg ner för trapporna för att tvätta för cirka en timme sedan.
Allt eftersom de vandrade korridoren ner blev den bredare och mer upplyst. Detta innebar emellertid inte att den blev lättare att navigera då mängden skrot, prylar, manicker, pryttlar och grejer ökade för varje steg de tog. Varken Pannbiff eller Malte hade en aning om vad det kunde användas till eller om det ens var användbart över huvud taget.
"Den här Djerri," sporde Malte lite försiktigt, "är han någon slags skrotgubbe?"
"Det kan man onekligen kalla honom!" skrockade Bertholomeus förnöjt. "Vi är snart där." lade han till, fortfarande med en road min.
Någon minut senare kom de fram till en stor bastant dörr i järn med en knapp bredvid. Knappen hade ingen etikett eller beskrivning men Bertholomeus tryckte på den ändå. Ett gällt ringande hördes en kort stund innanför och inom kort öppnades dörren.
I dörröppningen stod... "något". Detta något fick såväl Pannbiff som Malte att ta ett steg tillbaka av förskräckelse och häpnad. Personen - de antog att det var en person av något slag - var inte mer än en och en halv meter lång med svarta kläder som satt oerhört illa på en kropp som enbart var skinn och ben.
Hans ansikte var det av en råttas. Eller i alla fall det ansikte en avkomma av en ohelig förening mellan man och råtta skulle ha. Det var långt och smalt med pliriga, små ögon i insjunkna ögonhålor. Käften var full av gula och oregelbundna tänder med ett par rejäla framtänder som skulle ge en bäver mindervärdeskomplex.
Smutsgråa hårtestar växte på hans ansikte i vad som vid en första ansyn verkade vara i ett slumpmässigt mönster men som med en generös dos fantasi kunde förväxlas med skägg och mustasch.
Helhetsintrycket Pannbiff och Malte fick var inte inspirerande. Den här saken, den här tingesten, utstrålade inkompetens och dumhet. Hur skulle han någonsin kunna erbjuda dem någonting alls av värde för att hjälpa dem med sin resa? Det enda han skulle kunna ge dem var rabies eller böldbest.
Bertholomeus bröt vad som verkade vara en oändlig tystnad.
"Hej Ratboy, vi är här för att träffa Djerri."
Pannbiff och Malte drog en lättnadens suck. Det de såg framför sig var inte Djerri. Kanske fanns det en chans att omvägen skulle vara värt besväret trots allt.
"Kom in." Ratboys röst var nasal och irriterande. Han gjorde ingen ansats att hålla upp dörren för dem utan vände på klacken och gick vidare in i rummet.
Rummet visade sig vara mer av en lagerlokal än något annat och korridoren utanför hade ingenting att komma med jämfört med det här rummets förmåga att husera skrot.
Utrymmet var säkert fem meter till tak, fyrtio meter djupt och minst lika brett. Precis innanför dörren fanns en yta på sex gånger fyra meter där det fanns lite mer manöverutrymme. Två stora bänkar med diverse bråte stod kloss an mot väggen på varsin sida om dörren.
Rummet var klart upplyst, även om det inte gick att urskilja exakt vilken typ av belysning det rörde sig om, och från golv till tak stod det rad efter rad med enorma hyllor. Hyllor som i sin tur bågnade under vikten av kopiösa mängder med anordningar och mojänger, prylar och saker, pinaler och kuriosa.
Bortanför några av hyllorna hörs ett svagt klampande, som om någon går omkring i slalompjäxor. Allt eftersom det växer sig sakta starkare tycker pojkarna sig även kunna höra ett amalgam av vinande, pysande och surrande läten.
Cirka tio meter bort, bakom en hyllsektion, dyker vad de antar är Djerri upp. Om Ratboy är ett av naturens mer udda skämt så har Djerri å andra sidan fått hjälp av en mänsklig hand.
Drygt två meter lång och nästan lika bred är han en imponerande syn. Flertalet kroppsdelar är utbytta mot mekaniska motsvarigheter. Hela hans högra ben består av stänger, slangar, pistonger, servon och kablar och på hans vänstra ben är allt nedanför knät konstruerat av plast och legeringar.
Vänster arm är likaså helt mekanisk och avslutas med en hand som ser ut att vara förvånansvärt flexibel och smidig, kanske till och med lika användbar som en mänsklig hand. Hans ena öga lyser svagt grönt.
Han är klädd i ett par shorts och en t-shirt som ser ut att vara minst en storlek för liten. De delar av hans kropp som inte är utbytta mot sina teknologiska motsvarigheter är ordentligt vältränade.
Pannbiff och Malte kan inte ta ögonen från Djerri. Han ser ut som om han precis klev ut ur en science fiction film.
"Tjena grabbar!" Djerris röst lät emellertid som om den tillhörde vilken lagerarbetare som helst. Ingen österrikisk brytning, inga dånande bastoner, ingen metallisk underton. "Vad kan jag hjälpa er med?"
"Vi försöker hitta en väg till Ovansidan så att Pannbiff och Malte kan hitta hem" svarade Bertholomeus. "Vi hoppades på att du skulle ha något i din samling som kan hjälpa oss på vägen."
"Ovansidan?" Djerris röst lät förbryllad. "Det är väl bara att ta stegen?"
"Nej, tyvärr. När de skulle öppna dörren ur kammaren lyckades de riva ner de lösa stenmassorna som ingen har brytt sig om att ta hand om."
Grabbarna anade ett mått av irritation i Bertholomeus röst. Förmodligen var det Djerris jobb att säkra upp de stenar de uppenbarligen skakat loss när de slog upp dörren.
"Ah." genmälde Djerri kort. "Då ligger de där ett tag, det kommer bli ett sjuhelvetes jobb att flytta dem."
"Jo tack, jag vet. Strunt samma, har du något användbart?"
Djerri skrattade högt och bullrigt.
"Jodå, det har jag nog men jag har inte hunnit inventera på bra länge så jag har ingen egentlig koll på vad som finns eller var det finns.
"Är det ok om grabbarna använder sina Sinnesskivor?"
"Absolut, var bara försiktig med vad hur ni formulerar era krav".
Djerri vände sig mot Pannbiff och Malte och såg dem i ögonen; först Malte, sedan Pannbiff.
"Sinnesskivorna gör alltid sitt bästa för att hjälpa er när det behövs. Det behöver däremot inte alltid innebära att ni får vad ni önskar."
"Jag vill ha en robotarm!" utbrast Pannbiff.
"Visst är den fräck?" svarade Djerri. Det är tamigtusan magiskt hur bra den fungerar.
"Nej, det är inte magi." suckade Bertholomeus. "Avancerad nanoteknologi som är såväl komplicerad som tidskrävande. Dessutom är det inte alla kroppar som är lämpliga värdar för nanorobotarna."
"Äh, min kropp är så nära perfektion man kan komma." kontrade Pannbiff. "Jag pallar lätt med lite nanorobotar."
"Konverteringen gör jävligt ont och tar som sagt var ganska lång tid." inflikade Djerri. "Hade jag vetat hur ont det gör hade jag kanske inte tackat ja men alternativet var rullstol och det var inte lika lockande. Nu är det som med tatueringar - har du väl skaffat en vill du bara ha fler."
"Gör som du vill," sade Malte till Pannbiff, "jag har ingen aning vad vi kan tänkas råka på här nere, fan, det känns ju som till och med Bertholomeus är osäker på vad som vänter oss, så jag tänker samla på mig sådant som vi har nytta av."
"Jaha, och vad skulle det vara?" Pannbiff lät inte imponerad.
"Det vet jag när jag ser det."
"Tyvärr funkar inte Sinnesskivorna på det viset." påpekade Bertholomeus. "Ni måste forma er önskan som en tydlig och ärlig tanke som ni sedan måste fokusera intensivt på. Sinnesskivan uppfattar sedan er innersta och starkaste önskan och vägleder er sedan till föremålet i fråga.
"Va fan!" utbrast Pannbiff. "Det låter som det mest omständiga sätt någonsin att hitta något på."
"Måhända. Det är samtidigt ett oerhört kraftfullt sätt att hitta något på."
Ratboy, som fram till nu hade stått i skymundan, närmade sig den lilla skaran.
"Glöm inte bort att Arrwee förväntar sig en korrekt inventering." pep han. "Ge bort hur mycket du vill men var beredd på att ta skiten för det."
"Det är i och för sig sant." sade Djerri med vad som verkade vara en bekymrad uppsyn. "Vi säger så här; ta två saker var och visa dem inte för mig så vet ingen om att det hänt, ok?"
Pannbiff och Malte såg lite besvikna ut men insåg båda att två saker är bättre än inga alls även om det gjorde deras jobb att välja enormt mycket svårare.
"Ta fram er Sinnesskiva, håll den i valfri hand och fokusera klart och tydlig på vad det är ni önskar hitta."
Pannbiff och Malte tog nervöst fram sin skiva, slöt ögonen och koncentrerade sig...
2010-08-22
Mystiken tätnar
"Äh, vi kan behöva hans hjälp" säger Malte, "vi vet inte vad för dumheter vi stöter på."
Pannbiff mumlar något ohörbart men gör ingen större ansats till att säga emot sin kumpan.
"Då så!" Bertholomeus dyker upp igen, denna gång har han med sig en vandringsskäpp som påminner om en golfklubba samt ett litet knyte av något slag vid sidan, hängades i bältet.
"Då drar vi! Finns ingen anledning att vänta." Pannbiff vänder sig om och tar tag i dörrhandtaget med Malte hack i häl.
"Stopp!" Bertholomeus röst dundrar som om den förstärkts i tusen katedraler. "Inte så bråttom, först måste vi skaffa reseförsäkring."
"Reseförsäkring?" säger Malte och Dannberg nästan med en röst. "Vad fan menar du?"
"BD innehåller allehanda konstigheter och kryp som ingen riktigt förstår sig på eller kan göra något åt så vi måste försäkra oss så gott det går mot eventuella problem."
"Ok... Hur gör vi det?" Malte såg förbryllad ut.
"Vi tar alla varsin sinnesskiva som är knuten till var och en av oss personligen. Den hjälper oss på bästa möjliga sätt vid varje tillfälle den behövs."
"Det var ju väldigt informativt." fnyste Pannbiff. Bertholomeus tittade roat på honom.
"Tvivlar du på min kunskap?"
"Jag tvivlar på allt och alla utom mig själv."
"Haha, det är rätt inställning!" Bertholomeus gav Pannbiff en faderlig klapp på axeln.
Bertholomeus ger Pannbiff och Malte varsin skiva. Skivan är dryga decimetern i diameter och några millimeter tjock. Den ser ut att vara en perfekt cirkel och gjord av ett material som känns hårdare än diamant men ändå mjukt att beröra.
Ser du skivan i ögonvrån verkar dess ytor fyllas av liv, bilder av obestämbara mönster och figurer skymtar förbi, men så snart du fokuserar blicken på den blir skivan matt silvergrå. Varken Pannbiff eller Malte ser något sätt att interagera med skivan, det finns inga knappar, fördjupningar eller utskjutande partier.
"Håll i dessa till varje pris." Bertholomeus ser mycket allvarligt på de två kumpanerna. "Den kommer till pass när ni minst anar det och utan denna svarar jag inte för er säkerhet."
Pannbiff och Malte tittar skeptiskt på varandra men stoppar sedan ner skivan i fickan.
"Så, nu går vi." Bertholomeus manar mot dörren med sin käpp. Pannbiff och Malte kliver raskt ut i den skumma korridoren. Bertholomeus följer efter, stänger sin dörr samt gör en gest med käppen framför den.
"Mer magi?" frågar Pannbiff.
"Kanske det. Tror du på magi?"
"Som sagt, jag tvivlar på allt..."
"Och alla förutom dig själv, jag hörde första gången."
"Ok, nu rör vi på oss." Malte knäpper otåligt med fingrarna. "Vi har tvätt att tvätta och en kråsskjorta att rädda."
"Självklart." Bertholomeus sätter av längs med korridoren i en förvånansvärd hög hastighet.
Det dröjer inte länge förrän de kommer till ett vägskäl och Bertholomeus stannar till.
"Om ni vill kan vi hälsa på Djerri för att se om han kanske har något som ni har nytta av på resan. Det är emellertid en omväg. Djerri är dessutom lite... speciell."
Pannbiff och Malte lägger pannan i djupa veck...
Pannbiff mumlar något ohörbart men gör ingen större ansats till att säga emot sin kumpan.
"Då så!" Bertholomeus dyker upp igen, denna gång har han med sig en vandringsskäpp som påminner om en golfklubba samt ett litet knyte av något slag vid sidan, hängades i bältet.
"Då drar vi! Finns ingen anledning att vänta." Pannbiff vänder sig om och tar tag i dörrhandtaget med Malte hack i häl.
"Stopp!" Bertholomeus röst dundrar som om den förstärkts i tusen katedraler. "Inte så bråttom, först måste vi skaffa reseförsäkring."
"Reseförsäkring?" säger Malte och Dannberg nästan med en röst. "Vad fan menar du?"
"BD innehåller allehanda konstigheter och kryp som ingen riktigt förstår sig på eller kan göra något åt så vi måste försäkra oss så gott det går mot eventuella problem."
"Ok... Hur gör vi det?" Malte såg förbryllad ut.
"Vi tar alla varsin sinnesskiva som är knuten till var och en av oss personligen. Den hjälper oss på bästa möjliga sätt vid varje tillfälle den behövs."
"Det var ju väldigt informativt." fnyste Pannbiff. Bertholomeus tittade roat på honom.
"Tvivlar du på min kunskap?"
"Jag tvivlar på allt och alla utom mig själv."
"Haha, det är rätt inställning!" Bertholomeus gav Pannbiff en faderlig klapp på axeln.
Bertholomeus ger Pannbiff och Malte varsin skiva. Skivan är dryga decimetern i diameter och några millimeter tjock. Den ser ut att vara en perfekt cirkel och gjord av ett material som känns hårdare än diamant men ändå mjukt att beröra.
Ser du skivan i ögonvrån verkar dess ytor fyllas av liv, bilder av obestämbara mönster och figurer skymtar förbi, men så snart du fokuserar blicken på den blir skivan matt silvergrå. Varken Pannbiff eller Malte ser något sätt att interagera med skivan, det finns inga knappar, fördjupningar eller utskjutande partier.
"Håll i dessa till varje pris." Bertholomeus ser mycket allvarligt på de två kumpanerna. "Den kommer till pass när ni minst anar det och utan denna svarar jag inte för er säkerhet."
Pannbiff och Malte tittar skeptiskt på varandra men stoppar sedan ner skivan i fickan.
"Så, nu går vi." Bertholomeus manar mot dörren med sin käpp. Pannbiff och Malte kliver raskt ut i den skumma korridoren. Bertholomeus följer efter, stänger sin dörr samt gör en gest med käppen framför den.
"Mer magi?" frågar Pannbiff.
"Kanske det. Tror du på magi?"
"Som sagt, jag tvivlar på allt..."
"Och alla förutom dig själv, jag hörde första gången."
"Ok, nu rör vi på oss." Malte knäpper otåligt med fingrarna. "Vi har tvätt att tvätta och en kråsskjorta att rädda."
"Självklart." Bertholomeus sätter av längs med korridoren i en förvånansvärd hög hastighet.
Det dröjer inte länge förrän de kommer till ett vägskäl och Bertholomeus stannar till.
"Om ni vill kan vi hälsa på Djerri för att se om han kanske har något som ni har nytta av på resan. Det är emellertid en omväg. Djerri är dessutom lite... speciell."
Pannbiff och Malte lägger pannan i djupa veck...
2009-05-24
Hjälp?
"Vi behöver inga vapen, sluta fåna dig" sade Pannbiff och himlade med ögonen. "Låt bara mig gå först så löser sig det."
"Gärna för mig" kontrade Malte.
"Bra. Nu tycker jag att vi kollar vad 'B' står för".
Pannbiff sträckte sig efter handtaget på dörren.
"Vänta lite!" Malte tog tag i Pannbiffs underarm. "Det skadar inte att knacka först."
"Ok, whatever!"
Pannbiff knackade tre gånger på dörren. Hårt, bestämt och motiverat - likt en varghona som i den bistraste vinter har fått upp ett spår på det sista bytesdjuret, ett byte som hon obönhörligen måste fånga och ta med sig hem för att utfodra den sista överlevande i den sista kullen med valpar i hennes släktträd.
"Bra knackat." flikade Malte in.
Pannbiff skulle precis svara när en dånande röst fyllde luften.
"Vad är det nu då?"
Pannbiff och Malte stod tysta och stilla. Tysta och stilla likt det sista bytesdjuret i den bistraste vinter som hårt, bestämt och motiverat blir jagat av en varghona med endast en överlevande i sin sista kull med valpar.
Dörren öppnade sig inåt i snabb takt. Innanför stod... ingen alls. Istället uppenbarades en liten men ombonad hall. Stilen på inredningen såg emellertid ut att vara tagen ur valfri fantasybok.
På väggarna satt levande ljus monterade i snirkliga, väggfasta ljusstakar gjutna i järn och målade matt svarta. Rockhängaren var en torkad trädkrona med avkortade grenar som moder natur placerat på ett sådant manér att de bildade en ypperlig plats att hänga klädesplagg på.
På golvet stod allehanda urnor, vasar och krukor - alla fyllda med diverse bråte, pinnar och verktyg. Inget av det verkade vara användbart så vitt Pannbiff och Malte kunde avgöra.
Det hårda golvet, som för övrigt verkade vara gjort av sten eller eventuellt betong, pryddes av en matta, ungefär tre meter lång och kanske en meter bred, i sammetsröd färg. Mattan var vackert utsmyckad med vad som verkade vara astrologiska eller kanske ockulta symboler i guldfärg.
Allt som allt samsades sju symboler i variande storlek från en till tre decimeter på mattan.
Pannbiff och Malte tvekade. Det verkade inte vara en uppenbar fara med att gå in i rummet, någon hade ju trots allt öppnat för dem när de knackade i stället för att bara släppa en stenbumling i skallen på dem.
"Du först." Malte manade med ett leende Pannbiff att gå in genom dörren.
"Bah."
Pannbiff stålsatte sig och tog ett kliv över tröskeln. Inget hände. Malte följde efter. Inget hände en gång till.
De tog ett par kliv in i hallen varpå dörren snabbt stängdes bakom dem.
"Aaaaaahh!"
Pannbiff och Malte ropade till som på given signal. Från en dörröppning till höger längre ner i hallen tittar en figur fram. Han passar in med resten av inredningen.
Han är klädd i en fotlång rock av vad som verkar vara sammet, också den i samma röda färg som mattan. Likt mattan är rocken utsmyckad med symboler, dock i något mindre storlek och fler till antalet.
Längs med kanten av rocken löper en bård i mörkt blått, cirka en centimeter bred. Malte insåg att han inte kunde fokusera blicken på den blå bården - det var nästan som om färgen var levande och flöt undan när han skulle studera den närmare.
Rocken var knäppt upp till strax under halsen. Här skymtade ett grått underplagg av något slag men framför allt en silvergrå kedja med något slags halssmycke i. Det gick knappt att se hur smycket var utformat då det var kolsvart. Eller fanns det en skymt av rött i det också? Malte kunde inte avgöra.
Personen var uppskattningsvis 175 centimeter lång med grått hår, grå mustasch och begynnande grått skäggstubb.
"Vad vill ni?" frågar han.
"Vem är du?"
Malte klipper till Pannbiff på axeln.
"Fan, visa lite hyfs!" väser han i Pannbiffs öra.
"Det är ok," svarar personen, "jag förstår att ni är nyfikna med tanke på att detta är ert första besök. Jag är dessutom van vid ohyfsade personer."
Pannbiff fnyser i tysthet och tittar åt ett annat håll.
"Mitt namn är Bertholomeus. Jag ansvarar för BD."
"BD?" undrade Malte med rynkade ögonbryn.
"Bengler Dungeons, där ni befinner er nu."
"Bengler Dungeons?" Pannbiff såg misstrogen ut.
"Ja, men alla säger BD - det är enklare."
"Jo, det fattar jag men var kommer namnet från?"
"Snubben som byggde grottsystemet för 1000 år sedan hette Bengler och det låter så fånigt att säga Benglergrottorna så alla kör med den engelska motsvarigheten."
"1000 år sedan?!" sade Malte utan att tänka på att han höjde rösten.
"Japp, imponerande så att det förslår men inte så krångligt att hålla reda på om man kan lite magi. Vilket jag kan."
Pannbiff och Malte såg undrande på varandra.
"Kan du trolla bort stenarna så att vi kan komma hem?" frågade Malte hoppfullt.
"Nej, tyvärr. Man kan tycka att det borde vara hur enkelt som helst men ibland händer det saker i BD som ingen förstår sig på."
"Ok, nästa fråga; kan du hjälpa oss komma härifrån?"
"Visst, men det kan bli en ganska omständlig resa så jag slår följe med er. Jag har inget bättre för mig ändå. Kommer strax, vänta här."
Bertholomeus försvann in i rummet han kom från. Pannbiff och Malte tog ett par steg tillbaka i hallen, mot ytterdörren. Pannbiff lutade sig åt Maltes håll.
"Vad fan, gubben verkar ju vara tokig." viskade Pannbiff.
"Vad vet jag - hela det här stället verkar vara åt helvete."
"Jo, men allvarligt - 1000 år gamla grottor och magi. Vad fan är det för skitsnack?"
"Jag hör vad du säger och jag påstår inte att det är något normalt men det här stället är inte normalt."
"Oavsett så tycker jag vi drar medan han är på muggen eller var han nu gick."
"Jag vet inte, jag tror vi kan ha nytta av honom..."
"Gärna för mig" kontrade Malte.
"Bra. Nu tycker jag att vi kollar vad 'B' står för".
Pannbiff sträckte sig efter handtaget på dörren.
"Vänta lite!" Malte tog tag i Pannbiffs underarm. "Det skadar inte att knacka först."
"Ok, whatever!"
Pannbiff knackade tre gånger på dörren. Hårt, bestämt och motiverat - likt en varghona som i den bistraste vinter har fått upp ett spår på det sista bytesdjuret, ett byte som hon obönhörligen måste fånga och ta med sig hem för att utfodra den sista överlevande i den sista kullen med valpar i hennes släktträd.
"Bra knackat." flikade Malte in.
Pannbiff skulle precis svara när en dånande röst fyllde luften.
"Vad är det nu då?"
Pannbiff och Malte stod tysta och stilla. Tysta och stilla likt det sista bytesdjuret i den bistraste vinter som hårt, bestämt och motiverat blir jagat av en varghona med endast en överlevande i sin sista kull med valpar.
Dörren öppnade sig inåt i snabb takt. Innanför stod... ingen alls. Istället uppenbarades en liten men ombonad hall. Stilen på inredningen såg emellertid ut att vara tagen ur valfri fantasybok.
På väggarna satt levande ljus monterade i snirkliga, väggfasta ljusstakar gjutna i järn och målade matt svarta. Rockhängaren var en torkad trädkrona med avkortade grenar som moder natur placerat på ett sådant manér att de bildade en ypperlig plats att hänga klädesplagg på.
På golvet stod allehanda urnor, vasar och krukor - alla fyllda med diverse bråte, pinnar och verktyg. Inget av det verkade vara användbart så vitt Pannbiff och Malte kunde avgöra.
Det hårda golvet, som för övrigt verkade vara gjort av sten eller eventuellt betong, pryddes av en matta, ungefär tre meter lång och kanske en meter bred, i sammetsröd färg. Mattan var vackert utsmyckad med vad som verkade vara astrologiska eller kanske ockulta symboler i guldfärg.
Allt som allt samsades sju symboler i variande storlek från en till tre decimeter på mattan.
Pannbiff och Malte tvekade. Det verkade inte vara en uppenbar fara med att gå in i rummet, någon hade ju trots allt öppnat för dem när de knackade i stället för att bara släppa en stenbumling i skallen på dem.
"Du först." Malte manade med ett leende Pannbiff att gå in genom dörren.
"Bah."
Pannbiff stålsatte sig och tog ett kliv över tröskeln. Inget hände. Malte följde efter. Inget hände en gång till.
De tog ett par kliv in i hallen varpå dörren snabbt stängdes bakom dem.
"Aaaaaahh!"
Pannbiff och Malte ropade till som på given signal. Från en dörröppning till höger längre ner i hallen tittar en figur fram. Han passar in med resten av inredningen.
Han är klädd i en fotlång rock av vad som verkar vara sammet, också den i samma röda färg som mattan. Likt mattan är rocken utsmyckad med symboler, dock i något mindre storlek och fler till antalet.
Längs med kanten av rocken löper en bård i mörkt blått, cirka en centimeter bred. Malte insåg att han inte kunde fokusera blicken på den blå bården - det var nästan som om färgen var levande och flöt undan när han skulle studera den närmare.
Rocken var knäppt upp till strax under halsen. Här skymtade ett grått underplagg av något slag men framför allt en silvergrå kedja med något slags halssmycke i. Det gick knappt att se hur smycket var utformat då det var kolsvart. Eller fanns det en skymt av rött i det också? Malte kunde inte avgöra.
Personen var uppskattningsvis 175 centimeter lång med grått hår, grå mustasch och begynnande grått skäggstubb.
"Vad vill ni?" frågar han.
"Vem är du?"
Malte klipper till Pannbiff på axeln.
"Fan, visa lite hyfs!" väser han i Pannbiffs öra.
"Det är ok," svarar personen, "jag förstår att ni är nyfikna med tanke på att detta är ert första besök. Jag är dessutom van vid ohyfsade personer."
Pannbiff fnyser i tysthet och tittar åt ett annat håll.
"Mitt namn är Bertholomeus. Jag ansvarar för BD."
"BD?" undrade Malte med rynkade ögonbryn.
"Bengler Dungeons, där ni befinner er nu."
"Bengler Dungeons?" Pannbiff såg misstrogen ut.
"Ja, men alla säger BD - det är enklare."
"Jo, det fattar jag men var kommer namnet från?"
"Snubben som byggde grottsystemet för 1000 år sedan hette Bengler och det låter så fånigt att säga Benglergrottorna så alla kör med den engelska motsvarigheten."
"1000 år sedan?!" sade Malte utan att tänka på att han höjde rösten.
"Japp, imponerande så att det förslår men inte så krångligt att hålla reda på om man kan lite magi. Vilket jag kan."
Pannbiff och Malte såg undrande på varandra.
"Kan du trolla bort stenarna så att vi kan komma hem?" frågade Malte hoppfullt.
"Nej, tyvärr. Man kan tycka att det borde vara hur enkelt som helst men ibland händer det saker i BD som ingen förstår sig på."
"Ok, nästa fråga; kan du hjälpa oss komma härifrån?"
"Visst, men det kan bli en ganska omständlig resa så jag slår följe med er. Jag har inget bättre för mig ändå. Kommer strax, vänta här."
Bertholomeus försvann in i rummet han kom från. Pannbiff och Malte tog ett par steg tillbaka i hallen, mot ytterdörren. Pannbiff lutade sig åt Maltes håll.
"Vad fan, gubben verkar ju vara tokig." viskade Pannbiff.
"Vad vet jag - hela det här stället verkar vara åt helvete."
"Jo, men allvarligt - 1000 år gamla grottor och magi. Vad fan är det för skitsnack?"
"Jag hör vad du säger och jag påstår inte att det är något normalt men det här stället är inte normalt."
"Oavsett så tycker jag vi drar medan han är på muggen eller var han nu gick."
"Jag vet inte, jag tror vi kan ha nytta av honom..."
2009-05-10
Stark som en björn, kvick som en vessla!
"Vi dönar!" bestämde Pannbiff utan att ta hänsyn till Maltes tveksamma ansiktsuttryck.
Han backade 3 steg och manade Malte att göra honom sällskap. Malte ställde sig resolut bredvid sin kamrat. Han var inte säker på att detta var rätt sätt att göra det på men när han väl bestämt sig för att göra något gav han 100%.
"På tre", sade Pannbiff.
"Ok."
"Ett, två, treeee!"
Pannbiff och Malte satsade allt de hade på att få upp dörren på så kort tid som möjligt. Pannbiff, som var den grövre av de två, träffade dörren en bråkdel av en sekund innan Malte men resultatet blev detsamma; dörren flög upp med ett brak och de föll bägge två huvudstupa in i den korridor som väntade bakom dörren.
Chocken över att dörren, det initiala motståndet till trots, var så lätt att knuffa upp ersattes snabbt av förfäran när de sekunden efter de landade raklånga på golvet hörde ett öronbedövande brak följt av ett moln av damm, grus och flis. En mängd större än många stenar av storlekar varierande från en liten hamster till en rejäl melon rasade ner precis framför dörröppningen.
"Jösses Amalia!" Malte var märkbart tagen.
"Herre Gud i London!" Pannbiff var också rejält skärrad.
"Hade vi tagit det lugnt hade vi förmodligen fått det där i planeten."
"Jo, så från och med nu gör vi alltid som jag förelår."
"In your dreams, Pedro."
"Men varför? Är det en fälla eller håller taket på att rasa in?"
"Vänta lite skall jag ringa till de som äger stället och kolla. Nähä, ingen täckning! Jag antar att vi aldrig får veta."
"Skit på dig."
Malte undersökte högen med sten närmare. Taket i tunneln var av sten men det såg ut som om det var solid granit och inte lösa stenar. Som fälla betraktad var detta jävligt dåligt planerat, bland annat på grund av att ingen kunde nå rummet med stegen upp till ovansidan längre. Vilket, insåg han, innebar att de var instängda.
"Du, Pannbiff? Vi är instängda."
"Ja jävlar, det har du rätt i." Pannbiff tog nervöst fram en pannbiff ur fickan som han började mumsa på.
"Inte mycket att göra än att vandra vidare i tunneln för att se vad som väntar oss."
Tunneln de befann sig i hade stampat jordgolv, eller möjligen stengolv med ett lager jord på - det var svårt att avgöra då ljuset även här var lika dåligt som i rummet de aldrig skulle återvända till.
De kunde gå två i bredd men inte mycket mer och takhöjden var så att Malte, som med sina 184 cm var huvudet högre än Pannbiff, precis kunde gå raklång. På grund av det dåliga ljuset och dammet som låg kvar i luften var det svårt att avgöra hur långt gången sträckte sig.
Efter bara ett par minuters promenerande upptäckte de en dörr i väggen till vänster sett från de håll de kom gåendes. Dörren var av trä och påminde mycket om en innerdörr man skulle kunna hitta i ett kontor, dock något mindre. På dörren var bokstaven "B" målad med enkla men ändå eleganta linjer.
"B" sade Pannbiff fundersamt.
"Ingen aning" svarade Malte och ryckte på axlarna.
"Vi kan ju alltid öppna den och se vad som finns innanför."
"Ja, eller så kan vi knacka på eller till och med gå vidare ner i korridoren. Kanske kan vi hitta någon slags vapen. Att försvara oss med - så klart."
"Jag låter tjejerna sköta snacket när det börjar hetta till" genmälde Pannbiff kaxigt och kysste först sin vänstra knytnäve och sedan sin högra.
"Kul för dig men jag vill ha något mer än mina nävar att slåss med."
Efter en kort överläggning bestämde de sig för att...
Han backade 3 steg och manade Malte att göra honom sällskap. Malte ställde sig resolut bredvid sin kamrat. Han var inte säker på att detta var rätt sätt att göra det på men när han väl bestämt sig för att göra något gav han 100%.
"På tre", sade Pannbiff.
"Ok."
"Ett, två, treeee!"
Pannbiff och Malte satsade allt de hade på att få upp dörren på så kort tid som möjligt. Pannbiff, som var den grövre av de två, träffade dörren en bråkdel av en sekund innan Malte men resultatet blev detsamma; dörren flög upp med ett brak och de föll bägge två huvudstupa in i den korridor som väntade bakom dörren.
Chocken över att dörren, det initiala motståndet till trots, var så lätt att knuffa upp ersattes snabbt av förfäran när de sekunden efter de landade raklånga på golvet hörde ett öronbedövande brak följt av ett moln av damm, grus och flis. En mängd större än många stenar av storlekar varierande från en liten hamster till en rejäl melon rasade ner precis framför dörröppningen.
"Jösses Amalia!" Malte var märkbart tagen.
"Herre Gud i London!" Pannbiff var också rejält skärrad.
"Hade vi tagit det lugnt hade vi förmodligen fått det där i planeten."
"Jo, så från och med nu gör vi alltid som jag förelår."
"In your dreams, Pedro."
"Men varför? Är det en fälla eller håller taket på att rasa in?"
"Vänta lite skall jag ringa till de som äger stället och kolla. Nähä, ingen täckning! Jag antar att vi aldrig får veta."
"Skit på dig."
Malte undersökte högen med sten närmare. Taket i tunneln var av sten men det såg ut som om det var solid granit och inte lösa stenar. Som fälla betraktad var detta jävligt dåligt planerat, bland annat på grund av att ingen kunde nå rummet med stegen upp till ovansidan längre. Vilket, insåg han, innebar att de var instängda.
"Du, Pannbiff? Vi är instängda."
"Ja jävlar, det har du rätt i." Pannbiff tog nervöst fram en pannbiff ur fickan som han började mumsa på.
"Inte mycket att göra än att vandra vidare i tunneln för att se vad som väntar oss."
Tunneln de befann sig i hade stampat jordgolv, eller möjligen stengolv med ett lager jord på - det var svårt att avgöra då ljuset även här var lika dåligt som i rummet de aldrig skulle återvända till.
De kunde gå två i bredd men inte mycket mer och takhöjden var så att Malte, som med sina 184 cm var huvudet högre än Pannbiff, precis kunde gå raklång. På grund av det dåliga ljuset och dammet som låg kvar i luften var det svårt att avgöra hur långt gången sträckte sig.
Efter bara ett par minuters promenerande upptäckte de en dörr i väggen till vänster sett från de håll de kom gåendes. Dörren var av trä och påminde mycket om en innerdörr man skulle kunna hitta i ett kontor, dock något mindre. På dörren var bokstaven "B" målad med enkla men ändå eleganta linjer.
"B" sade Pannbiff fundersamt.
"Ingen aning" svarade Malte och ryckte på axlarna.
"Vi kan ju alltid öppna den och se vad som finns innanför."
"Ja, eller så kan vi knacka på eller till och med gå vidare ner i korridoren. Kanske kan vi hitta någon slags vapen. Att försvara oss med - så klart."
"Jag låter tjejerna sköta snacket när det börjar hetta till" genmälde Pannbiff kaxigt och kysste först sin vänstra knytnäve och sedan sin högra.
"Kul för dig men jag vill ha något mer än mina nävar att slåss med."
Efter en kort överläggning bestämde de sig för att...
2009-05-04
The only way is down
"Nej, jag vill ha tillbaka mina kläder. Och vem det än är som förstörde min finaste kråsskjorta skall få betala dyrt", sade Malte.
"Men vi vet inte var hålet leder", kommenterade Pannbiff. "Och jag är inte säker på att jag får plats ens en gång."
Pannbiff hade fettat till sig en del under tiden han suttit på kontor och utvecklat applikationer - som ingen begriper sig på hur man använder - men han var fortfarande bredare över axlarna än magen.
Malte å andra sidan var en mer gänglig och spretig kille, trots att han också suttit på kontor på sistonde, fast han hade svarat på frågor om produkter som ingen begriper sig på hur man använder.
"Äh, är inte du adrenalinjunkien på bolaget? Lite äventyr piggar bara upp!"
"True dat!" Pannbiff pumpade entusiastiskt med näven i luften.
Pannbiff fällde upp luckan helt och när de två krabaterna tittade ner såg de ett svagt, svagt ljus längst ner.
"Hur djupt tror du att det är?" Pannbiffs röst var full av förväntan.
"Minst 1000 kilometer", svarade Malte uppspelt. "Kom, vi klättrar ner!"
Pannbiff var först ner i hålet eftersom han var störst. I den hårda bergsväggen satt rostiga, kalla stegpinnar av armeringsjärn, klibbiga av fukt, fastkilade med drygt trettio centimeters mellanrum.
Malte kunde inte låta bli att fråga sig vem, eller vad, som kunde fästa armeringsjärn i granit utan att lämna minsta lilla märke efter sig. Hålet var dessutom perfekt cirkelformat med väggar lika släta som polerad marmor, något som fick honom att känna sig lite lätt illa till mods.
Efter att ha klättrat i vad som verkade vara närmare en timme kom de ner till botten av hålet. Malte märkte att han utan att tänka på det tagit med sig sin kråsskjorta ner i hålet och tog på sig den.
Det var nästan så att den lös upp mer än de snorgula, smått fuktskadade och ärgade lampor som satt infällda i väggarna med jämna mellanrum bakom repiga och dammiga glasplattor.
"Vad är det här för jävla ställe", undrade Pannbiff. "Det ser ut som någon slags bunker."
"Det kanske det är, vem vet vad sekten som hade kåken innan oss hade för sig. Det gick ju lite rykten."
"Fan vad fett!"
"Fett som fan!"
Trots Maltes kråsskjorta och de tvivelaktiga väggarmaturerna var det ganska dunkelt i det intetsägande och obetydliga rum de befann sig i men de kunde snart urskilja att det i praktiken bara fanns en väg ut, via en bastant plåtdörr.
Pannbiff gick fram och kände på handtaget och märkte att det inte gick att rubba.
"Verkar vara låst", konstaterade han uppgivet.
"Prova att trycka eller dra i dörren ändå."
Pannbiff drog dörren mot sig utan resultat men när han tryckte på den märkte han att den rubbade sig litet grand, som om det låg något i vägen på andra sidan.
"När jag knuffar på den så rubbar den sig lite grand."
"Som om om det ligger något i vägen på andra sidan?"
"Precis!"
"Ok, då kan vi göra på två vis antar jag. Dels kan vi försöka knuffa upp dörren sakta och dels kan vi knuffa upp den snabbt."
"Jag tycker vi tar i bägge två och knuffar upp den i ett huj!"
"Jag vet inte om det är så jävla slugt, bättre att vi knuffar upp den försiktigt. Vad vi än gör måste vi bestämma oss så att vi kommer härifrån..."
"Men vi vet inte var hålet leder", kommenterade Pannbiff. "Och jag är inte säker på att jag får plats ens en gång."
Pannbiff hade fettat till sig en del under tiden han suttit på kontor och utvecklat applikationer - som ingen begriper sig på hur man använder - men han var fortfarande bredare över axlarna än magen.
Malte å andra sidan var en mer gänglig och spretig kille, trots att han också suttit på kontor på sistonde, fast han hade svarat på frågor om produkter som ingen begriper sig på hur man använder.
"Äh, är inte du adrenalinjunkien på bolaget? Lite äventyr piggar bara upp!"
"True dat!" Pannbiff pumpade entusiastiskt med näven i luften.
Pannbiff fällde upp luckan helt och när de två krabaterna tittade ner såg de ett svagt, svagt ljus längst ner.
"Hur djupt tror du att det är?" Pannbiffs röst var full av förväntan.
"Minst 1000 kilometer", svarade Malte uppspelt. "Kom, vi klättrar ner!"
Pannbiff var först ner i hålet eftersom han var störst. I den hårda bergsväggen satt rostiga, kalla stegpinnar av armeringsjärn, klibbiga av fukt, fastkilade med drygt trettio centimeters mellanrum.
Malte kunde inte låta bli att fråga sig vem, eller vad, som kunde fästa armeringsjärn i granit utan att lämna minsta lilla märke efter sig. Hålet var dessutom perfekt cirkelformat med väggar lika släta som polerad marmor, något som fick honom att känna sig lite lätt illa till mods.
Efter att ha klättrat i vad som verkade vara närmare en timme kom de ner till botten av hålet. Malte märkte att han utan att tänka på det tagit med sig sin kråsskjorta ner i hålet och tog på sig den.
Det var nästan så att den lös upp mer än de snorgula, smått fuktskadade och ärgade lampor som satt infällda i väggarna med jämna mellanrum bakom repiga och dammiga glasplattor.
"Vad är det här för jävla ställe", undrade Pannbiff. "Det ser ut som någon slags bunker."
"Det kanske det är, vem vet vad sekten som hade kåken innan oss hade för sig. Det gick ju lite rykten."
"Fan vad fett!"
"Fett som fan!"
Trots Maltes kråsskjorta och de tvivelaktiga väggarmaturerna var det ganska dunkelt i det intetsägande och obetydliga rum de befann sig i men de kunde snart urskilja att det i praktiken bara fanns en väg ut, via en bastant plåtdörr.
Pannbiff gick fram och kände på handtaget och märkte att det inte gick att rubba.
"Verkar vara låst", konstaterade han uppgivet.
"Prova att trycka eller dra i dörren ändå."
Pannbiff drog dörren mot sig utan resultat men när han tryckte på den märkte han att den rubbade sig litet grand, som om det låg något i vägen på andra sidan.
"När jag knuffar på den så rubbar den sig lite grand."
"Som om om det ligger något i vägen på andra sidan?"
"Precis!"
"Ok, då kan vi göra på två vis antar jag. Dels kan vi försöka knuffa upp dörren sakta och dels kan vi knuffa upp den snabbt."
"Jag tycker vi tar i bägge två och knuffar upp den i ett huj!"
"Jag vet inte om det är så jävla slugt, bättre att vi knuffar upp den försiktigt. Vad vi än gör måste vi bestämma oss så att vi kommer härifrån..."
Början på ett äventyr
Malte sprang, nej - skuttade, ner för trapporna där han redan innan han kom ner visste att Pannbiff väntade på honom. Dagarna på jobbet var outhärdligt tråkiga för de bägge och det enda roliga de hade att se fram emot var att tvätta.
"Hallå Pannbiff!"
"Hallå Malte!"
"Redo för att tvätta lite tvätt?"
"Taggad till tusen."
Pannbiff klappade entusiastiskt händerna (men bara en gång, mer än så hade varit överdrivet).
De två fortsatte ner för trapporna till källaren där tvättstugan låg. Det var ingen märkvärdig tvättstuga, tvärtom var det en ganska medioker tvättstuga med tanke på att det inte alls var en tvättstuga utan snarare en tvättmaskin och en tumlare inknödd i ett rum i källaren tillsammans med ventilationstrummor, värmepannor och annat oväsentligt.
Trots detta så var det ändå en källa till glädje då det innebar att de kunde fly vardagens tristess och fokusera på annat än jobbet.
"Skall bli kul att tumla lite bomull i dag", sade Pannbiff med ett leende.
"Jag har redan tumlat min bomull, det får bli syntet för mig i dag."
Malte gick för att hämta sin tvätt när han märkte att tvättpåsen verkade lättare än vanligt. Vid närmare undersökning visade det sig att en av hans strumpor låg lite längre bort i rummet där han inte har haft anledning att lägga den.
När han gick för att hämta den såg han något som glimrade till ännu lite längre bort i hörnet av rummet. Han gick dit och såg att ena ärmen på hans finaste kråsskjorta stack upp från en lucka han aldrig lagt märke till.
"Pannbiff! Kolla här!"
Pannbiff rusade fram till Malte, luckan och kråsskjortan.
"Herre gud, din finaste kråsskjorta!"
"Jag vet, vem har stoppat ner den i den här jäkla ventilationsluckan?"
"Den är för stor för att vara en ventilationslucka. Öppna den - skjortan kanske går att rädda."
Malte öppnade luckan och plockade försiktigt upp skjortan.
"Nej, den är förstörd. Så här fint silke klarar inte den här typen av stress."
"Tusan också."
När den initiala chocken över den förstörda skjortan lagt sig vände de intresset mot luckan och upptäckte att den verkade fortsätta ner i marken hur långt som helst. Någon ventilationslucka var det minsann inte...
"Hallå Pannbiff!"
"Hallå Malte!"
"Redo för att tvätta lite tvätt?"
"Taggad till tusen."
Pannbiff klappade entusiastiskt händerna (men bara en gång, mer än så hade varit överdrivet).
De två fortsatte ner för trapporna till källaren där tvättstugan låg. Det var ingen märkvärdig tvättstuga, tvärtom var det en ganska medioker tvättstuga med tanke på att det inte alls var en tvättstuga utan snarare en tvättmaskin och en tumlare inknödd i ett rum i källaren tillsammans med ventilationstrummor, värmepannor och annat oväsentligt.
Trots detta så var det ändå en källa till glädje då det innebar att de kunde fly vardagens tristess och fokusera på annat än jobbet.
"Skall bli kul att tumla lite bomull i dag", sade Pannbiff med ett leende.
"Jag har redan tumlat min bomull, det får bli syntet för mig i dag."
Malte gick för att hämta sin tvätt när han märkte att tvättpåsen verkade lättare än vanligt. Vid närmare undersökning visade det sig att en av hans strumpor låg lite längre bort i rummet där han inte har haft anledning att lägga den.
När han gick för att hämta den såg han något som glimrade till ännu lite längre bort i hörnet av rummet. Han gick dit och såg att ena ärmen på hans finaste kråsskjorta stack upp från en lucka han aldrig lagt märke till.
"Pannbiff! Kolla här!"
Pannbiff rusade fram till Malte, luckan och kråsskjortan.
"Herre gud, din finaste kråsskjorta!"
"Jag vet, vem har stoppat ner den i den här jäkla ventilationsluckan?"
"Den är för stor för att vara en ventilationslucka. Öppna den - skjortan kanske går att rädda."
Malte öppnade luckan och plockade försiktigt upp skjortan.
"Nej, den är förstörd. Så här fint silke klarar inte den här typen av stress."
"Tusan också."
När den initiala chocken över den förstörda skjortan lagt sig vände de intresset mot luckan och upptäckte att den verkade fortsätta ner i marken hur långt som helst. Någon ventilationslucka var det minsann inte...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)