Inte vad som utlovats

Malte kände en underlig känsla sprida sig i kroppen. En känsla av obeskrivligt lugn och trygghet, som om att det inte fanns några bekymmer alls i världen.

I hans händer började sinnesskivan lysa, huvudsakligen i infrarött men den irrade sig in på det synliga spektrat mellan varven varför den gav intryck av att pulsera svagt i rött.

Kort efter att skivan aktiverats - hur kunde han inte svara på - kändes det som om den försvann. Händerna vande sig vid känslan av skivan mot huden och skapade ett tomrum i dess ställe, ett tomrum som skulle förstöras om han rörde händerna om än så lite.

Samtidigt som skivan försvann i hans händer fylldes hans sinne med en bild över hela Djerris lager. Alla hyllor, skrymslen, gömställen och vrår exponerades som om det hade varit hans jobb att konstruera och fylla rummet en gång i tiden.

Trots att han inte rörde sig ur fläcken färdades han genom lokalen likt en tornsvala genom luftens alla strömningar; graciöst, precist och utan ansträngning. Det fanns inget han inte kunde urskilja, inget som undgick hans genomträngande blick.

Under resan genom rummet registrerade hans hjärna tusentals föremål per sekund och förkastade dem lika snabbt. Han hade sitt fokus inställt på två specifika objekt, två objekt som skulle hjälpa honom på det äventyr som låg framför dem.

Utan att egentligen veta varför gjorde han en skarp gir till vänster efter att ha färdats en bit in i rummet och såg framför sig en klart lysande siluett av vad han visste var livsnödvändigt; en karta. Bertholomeus i all ära men vem vet hur länge han följer med. Kartans plats etsades fast i hans sinne, han skulle hitta den i beckmörker om så krävdes.

Efter att kartan lokaliserats blev hans tidigare resoluta upptäcktsfärd för ett ögonblick lite mer vag. Han hajade till. Detta var ett ovant inslag i den vid det här laget alltför invanda trygghet han upplevt i vad som verkade vara en evighet. Till slut återkom lugnet och han visste vad han behövde hitta.

Efter bara några sekunder lokaliserade han nästa sak som trots allt är ett måste för att överleva.

"Om vi inte äter så dör vi, oavsett var vi är." tänkte Malte för sig själv.

Han noterade ofrivilligt platsen för provianten på samma sätt han noterat platsen för kartan. När detta var gjort märkte han hur hans färd genast styrdes tillbaka till deras plats vid Djerris arbetsbord. Han försökte kämpa emot men insåg snabbt att resan var över och att han skulle bli tvungen att överge denna verklighetsflykt.

Han slog upp ögonen och såg att Pannbiff gjorde samma sak. Sinnesskivan var nu lika påtaglig som den var livlös och de stoppade noggrant ner dem i sina fickor.

"Nå, hittade vad ni sökte?" frågade Bertholomeus?
"Japp!" svarade Pannbiff. "Jäkligt skön känsla i den där sinnesskivan dessutom!"
"Jo, men den kan vara omedvetet förrädisk. Den hjälper er på vad den anser vara bästa sätt vilket kanske inte alltid är vad ni vill."
"Oavsett så hittade jag vad jag ville."
"Jag går iväg på ett ärende." flikade Djerri in. "Jag litar på att ni inte rör något under tiden." lade han till med en blinkning.
"Inga probs." svarade Pannbiff med en väl tilltagen blinkning.
"Lycka till och hoppas att ni kommer hem helskinnade." sade Djerri och försvann ut genom de två stora dörrarna.
"Tack och hej." genmälde Pannbiff.

Malte vinkade till Djerri och skulle göra likaså till Ratboy men insåg att han inte stod att finna. Faktum var att han hade inte sett Ratboy på ett bra tag.

Han valde att strunta i detta för tillfället och satte istället av in i Djerris lagerutrymme för att hämta sin utrustning. När Pannbiff insåg var Malte var på väg begav även han sig av in bland hyllorna, dock åt ett annat håll.

När Malte först kom fram till sin karta blev han fundersam. Han visste att detta var rätt föremål men det såg inte ut som en karta. På den plats där kartan hade visats i hans sinnesfärd stod en snöglob.

Globen innehöll två snögubbar - en längre, lite smalare och en kortare, mer vältränad. Malte ryckte på axlarna och tog snögloben och såg "snön" sakta virvla runt i vätskan som fyllde globen. Vid det här laget insåg han att han borde letat efter en väska också, globen fick inte plats i fickan.

Kort senare stod han framför nästa besvikelse. Han började fundera på hur jävla pålitliga de här sinnesskivorna egentligen var. Skivan ansåg att han och Pannbiff skulle överleva på "Majsans makalösa müslimix". Malte var inte förtjust i müsli till att börja med och än mindre direkt ur påsen, utan varken fil eller mjölk.

Med en djup suck tog han motvilligt med sig påsen och begav sig tillbaka till Bertholomeus.

Pannbiff stod redan där och såg om möjligt ännu fånigare ut än vad han brukar göra. På huvudet hade han en mössa som inte ens Krister och Stefan hade tagit på sig utan att skämas.

Den var alldeles för liten, stickad i blåa, röda samt gula band som löpte i en cirkel  runt hjässan. Huvudbonaden verkade vara formgiven efter ett halverat bowlingklot och på varje sida, strax ovanför öronen eftersom den var tre storlekar för liten, hängde det ner tre decimeter långa virkade snören för att kunna knyta mössan runt hakan, något som Pannbiff tack och lov inte hade gjort.

"Hur fan ser du ut?" frågade Malte.
"Det är min magiska mössa!"
"Jo, nog är den förtrollande alltid..."
"Äh, jag har slutat ifrågasätta all skit som händer här nere, det verkar ju ordna sig ändå."
"Jo, i och för sig. Vad hittade du mer? Fick du inte välja två saker?"

Pannbiff såg irriterad och uppgiven ut.

"På det första stället jag gick till låg det bara lite damm. Vete fan varför."
"Vad var det du trodde du skulle hitta då?"
"Skit samma, det spelar ingen roll."
"Ok, whatever."
"Vad fan har du med dig då? En snöglob och en påse müsli? Hur tänkte du där?"

Malte höll upp snögloben.

"Karta."

Han höll upp müslin.

"Proviant."
"Det verkar som om du lyckades ungefär lika bra som jag." flinade Pannbiff.
"Jag har också slutat bry mig." svarade Malte med en ryck på axlarna. "Det vore dock praktiskt med en väska".
"Det kan jag nog hjälpa till med." sade Bertholomeus. "Vi har lite prylar liggandes som vår El Ell skaffar och sedan inte blir kvitt.

Bertholomeus gick fram till en låda under ett av Djerris arbetsbord och tog fram två stycken ryggsäckar. På ryggsäckarna stod det "Bengler Dungeons - vinnare av TPs dyngbagge 2010".

"Vad fan är TP och vad är en dyngbagge?" undrade Pannbiff.
"TP är en förkortning av Troll People, vi kan diskutera dem vid ett annat tillfälle, och deras dyngbagge delas ut till den organisation här nere som de tycker sköter sig bäst."
"Hmm..." sade Pannbiff fundersamt. "Vad vet de om Bengler Dungeons? Kan de hjälpa oss hitta ut?"
"Förmodligen inte." svarade Bertholomeus. "Det är egentligen ingen som vet hur de fungerar eller tänker - knappt de själva. Vi borde dessutom röra på oss."
"Såg ni var Ratboy tog vägen?" undrade Malte. "Han var här nyss."
"Spelar roll." sade Pannbiff.
"Ja, jag litar inte på honom." svarade Malte irriterat. "Vi borde ta reda på vad han håller på med."
"Jag vill veta mer om Troll People, det låter som om de kan vara till hjälp." insisterade Pannbiff.
"Det bästa just nu är att vi fortsätter på vår resa." genmälde Bertholomeus.