Inte vad som utlovats

Malte kände en underlig känsla sprida sig i kroppen. En känsla av obeskrivligt lugn och trygghet, som om att det inte fanns några bekymmer alls i världen.

I hans händer började sinnesskivan lysa, huvudsakligen i infrarött men den irrade sig in på det synliga spektrat mellan varven varför den gav intryck av att pulsera svagt i rött.

Kort efter att skivan aktiverats - hur kunde han inte svara på - kändes det som om den försvann. Händerna vande sig vid känslan av skivan mot huden och skapade ett tomrum i dess ställe, ett tomrum som skulle förstöras om han rörde händerna om än så lite.

Samtidigt som skivan försvann i hans händer fylldes hans sinne med en bild över hela Djerris lager. Alla hyllor, skrymslen, gömställen och vrår exponerades som om det hade varit hans jobb att konstruera och fylla rummet en gång i tiden.

Trots att han inte rörde sig ur fläcken färdades han genom lokalen likt en tornsvala genom luftens alla strömningar; graciöst, precist och utan ansträngning. Det fanns inget han inte kunde urskilja, inget som undgick hans genomträngande blick.

Under resan genom rummet registrerade hans hjärna tusentals föremål per sekund och förkastade dem lika snabbt. Han hade sitt fokus inställt på två specifika objekt, två objekt som skulle hjälpa honom på det äventyr som låg framför dem.

Utan att egentligen veta varför gjorde han en skarp gir till vänster efter att ha färdats en bit in i rummet och såg framför sig en klart lysande siluett av vad han visste var livsnödvändigt; en karta. Bertholomeus i all ära men vem vet hur länge han följer med. Kartans plats etsades fast i hans sinne, han skulle hitta den i beckmörker om så krävdes.

Efter att kartan lokaliserats blev hans tidigare resoluta upptäcktsfärd för ett ögonblick lite mer vag. Han hajade till. Detta var ett ovant inslag i den vid det här laget alltför invanda trygghet han upplevt i vad som verkade vara en evighet. Till slut återkom lugnet och han visste vad han behövde hitta.

Efter bara några sekunder lokaliserade han nästa sak som trots allt är ett måste för att överleva.

"Om vi inte äter så dör vi, oavsett var vi är." tänkte Malte för sig själv.

Han noterade ofrivilligt platsen för provianten på samma sätt han noterat platsen för kartan. När detta var gjort märkte han hur hans färd genast styrdes tillbaka till deras plats vid Djerris arbetsbord. Han försökte kämpa emot men insåg snabbt att resan var över och att han skulle bli tvungen att överge denna verklighetsflykt.

Han slog upp ögonen och såg att Pannbiff gjorde samma sak. Sinnesskivan var nu lika påtaglig som den var livlös och de stoppade noggrant ner dem i sina fickor.

"Nå, hittade vad ni sökte?" frågade Bertholomeus?
"Japp!" svarade Pannbiff. "Jäkligt skön känsla i den där sinnesskivan dessutom!"
"Jo, men den kan vara omedvetet förrädisk. Den hjälper er på vad den anser vara bästa sätt vilket kanske inte alltid är vad ni vill."
"Oavsett så hittade jag vad jag ville."
"Jag går iväg på ett ärende." flikade Djerri in. "Jag litar på att ni inte rör något under tiden." lade han till med en blinkning.
"Inga probs." svarade Pannbiff med en väl tilltagen blinkning.
"Lycka till och hoppas att ni kommer hem helskinnade." sade Djerri och försvann ut genom de två stora dörrarna.
"Tack och hej." genmälde Pannbiff.

Malte vinkade till Djerri och skulle göra likaså till Ratboy men insåg att han inte stod att finna. Faktum var att han hade inte sett Ratboy på ett bra tag.

Han valde att strunta i detta för tillfället och satte istället av in i Djerris lagerutrymme för att hämta sin utrustning. När Pannbiff insåg var Malte var på väg begav även han sig av in bland hyllorna, dock åt ett annat håll.

När Malte först kom fram till sin karta blev han fundersam. Han visste att detta var rätt föremål men det såg inte ut som en karta. På den plats där kartan hade visats i hans sinnesfärd stod en snöglob.

Globen innehöll två snögubbar - en längre, lite smalare och en kortare, mer vältränad. Malte ryckte på axlarna och tog snögloben och såg "snön" sakta virvla runt i vätskan som fyllde globen. Vid det här laget insåg han att han borde letat efter en väska också, globen fick inte plats i fickan.

Kort senare stod han framför nästa besvikelse. Han började fundera på hur jävla pålitliga de här sinnesskivorna egentligen var. Skivan ansåg att han och Pannbiff skulle överleva på "Majsans makalösa müslimix". Malte var inte förtjust i müsli till att börja med och än mindre direkt ur påsen, utan varken fil eller mjölk.

Med en djup suck tog han motvilligt med sig påsen och begav sig tillbaka till Bertholomeus.

Pannbiff stod redan där och såg om möjligt ännu fånigare ut än vad han brukar göra. På huvudet hade han en mössa som inte ens Krister och Stefan hade tagit på sig utan att skämas.

Den var alldeles för liten, stickad i blåa, röda samt gula band som löpte i en cirkel  runt hjässan. Huvudbonaden verkade vara formgiven efter ett halverat bowlingklot och på varje sida, strax ovanför öronen eftersom den var tre storlekar för liten, hängde det ner tre decimeter långa virkade snören för att kunna knyta mössan runt hakan, något som Pannbiff tack och lov inte hade gjort.

"Hur fan ser du ut?" frågade Malte.
"Det är min magiska mössa!"
"Jo, nog är den förtrollande alltid..."
"Äh, jag har slutat ifrågasätta all skit som händer här nere, det verkar ju ordna sig ändå."
"Jo, i och för sig. Vad hittade du mer? Fick du inte välja två saker?"

Pannbiff såg irriterad och uppgiven ut.

"På det första stället jag gick till låg det bara lite damm. Vete fan varför."
"Vad var det du trodde du skulle hitta då?"
"Skit samma, det spelar ingen roll."
"Ok, whatever."
"Vad fan har du med dig då? En snöglob och en påse müsli? Hur tänkte du där?"

Malte höll upp snögloben.

"Karta."

Han höll upp müslin.

"Proviant."
"Det verkar som om du lyckades ungefär lika bra som jag." flinade Pannbiff.
"Jag har också slutat bry mig." svarade Malte med en ryck på axlarna. "Det vore dock praktiskt med en väska".
"Det kan jag nog hjälpa till med." sade Bertholomeus. "Vi har lite prylar liggandes som vår El Ell skaffar och sedan inte blir kvitt.

Bertholomeus gick fram till en låda under ett av Djerris arbetsbord och tog fram två stycken ryggsäckar. På ryggsäckarna stod det "Bengler Dungeons - vinnare av TPs dyngbagge 2010".

"Vad fan är TP och vad är en dyngbagge?" undrade Pannbiff.
"TP är en förkortning av Troll People, vi kan diskutera dem vid ett annat tillfälle, och deras dyngbagge delas ut till den organisation här nere som de tycker sköter sig bäst."
"Hmm..." sade Pannbiff fundersamt. "Vad vet de om Bengler Dungeons? Kan de hjälpa oss hitta ut?"
"Förmodligen inte." svarade Bertholomeus. "Det är egentligen ingen som vet hur de fungerar eller tänker - knappt de själva. Vi borde dessutom röra på oss."
"Såg ni var Ratboy tog vägen?" undrade Malte. "Han var här nyss."
"Spelar roll." sade Pannbiff.
"Ja, jag litar inte på honom." svarade Malte irriterat. "Vi borde ta reda på vad han håller på med."
"Jag vill veta mer om Troll People, det låter som om de kan vara till hjälp." insisterade Pannbiff.
"Det bästa just nu är att vi fortsätter på vår resa." genmälde Bertholomeus.

Djerri hjälper till

"Äntligen en chans att få lite prylar som kan hjälpa oss hitta min kråsskjorta!" utbrast Malte exalterat.
"Kanske att de kan hjälpa oss hitta hem också?" flikade Pannbiff in.
"Äh, en sak i sänder."
"Sant, det är en jävligt fin kråsskjorta."
"Jag tolkar ert meningsutbyte som att ni vill hälsa på Djerri." påpekade Bertholomeus och började vandra nerför en av de två korridorerna.

Pannbiff och Malte hakade glatt på med en spänst i stegen de inte haft sedan de var på väg ner för trapporna för att tvätta för cirka en timme sedan.

Allt eftersom de vandrade korridoren ner blev den bredare och mer upplyst. Detta innebar emellertid inte att den blev lättare att navigera då mängden skrot, prylar, manicker, pryttlar och grejer ökade för varje steg de tog. Varken Pannbiff eller Malte hade en aning om vad det kunde användas till eller om det ens var användbart över huvud taget.

"Den här Djerri," sporde Malte lite försiktigt, "är han någon slags skrotgubbe?"
"Det kan man onekligen kalla honom!" skrockade Bertholomeus förnöjt. "Vi är snart där." lade han till, fortfarande med en road min.

Någon minut senare kom de fram till en stor bastant dörr i järn med en knapp bredvid. Knappen hade ingen etikett eller beskrivning men Bertholomeus tryckte på den ändå. Ett gällt ringande hördes en kort stund innanför och inom kort öppnades dörren.

I dörröppningen stod... "något". Detta något fick såväl Pannbiff som Malte att ta ett steg tillbaka av förskräckelse och häpnad. Personen - de antog att det var en person av något slag - var inte mer än en och en halv meter lång med svarta kläder som satt oerhört illa på en kropp som enbart var skinn och ben.

Hans ansikte var det av en råttas. Eller i alla fall det ansikte en avkomma av en ohelig förening mellan man och råtta skulle ha. Det var långt och smalt med pliriga, små ögon i insjunkna ögonhålor. Käften var full av gula och oregelbundna tänder med ett par rejäla framtänder som skulle ge en bäver mindervärdeskomplex.

Smutsgråa hårtestar växte på hans ansikte i vad som vid en första ansyn verkade vara i ett slumpmässigt mönster men som med en generös dos fantasi kunde förväxlas med skägg och mustasch.

Helhetsintrycket Pannbiff och Malte fick var inte inspirerande. Den här saken, den här tingesten, utstrålade inkompetens och dumhet. Hur skulle han någonsin kunna erbjuda dem någonting alls av värde för att hjälpa dem med sin resa? Det enda han skulle kunna ge dem var rabies eller böldbest.

Bertholomeus bröt vad som verkade vara en oändlig tystnad.

"Hej Ratboy, vi är här för att träffa Djerri."

Pannbiff och Malte drog en lättnadens suck. Det de såg framför sig var inte Djerri. Kanske fanns det en chans att omvägen skulle vara värt besväret trots allt.

"Kom in." Ratboys röst var nasal och irriterande. Han gjorde ingen ansats att hålla upp dörren för dem utan vände på klacken och gick vidare in i rummet.

Rummet visade sig vara mer av en lagerlokal än något annat och korridoren utanför hade ingenting att komma med jämfört med det här rummets förmåga att husera skrot.

Utrymmet var säkert fem meter till tak, fyrtio meter djupt och minst lika brett. Precis innanför dörren fanns en yta på sex gånger fyra meter där det fanns lite mer manöverutrymme. Två stora bänkar med diverse bråte stod kloss an mot väggen på varsin sida om dörren.

Rummet var klart upplyst, även om det inte gick att urskilja exakt vilken typ av belysning det rörde sig om, och från golv till tak stod det rad efter rad med enorma hyllor. Hyllor som i sin tur bågnade under vikten av kopiösa mängder med anordningar och mojänger, prylar och saker, pinaler och kuriosa.

Bortanför några av hyllorna hörs ett svagt klampande, som om någon går omkring i slalompjäxor. Allt eftersom det växer sig sakta starkare tycker pojkarna sig även kunna höra ett amalgam av vinande, pysande och surrande läten.

Cirka tio meter bort, bakom en hyllsektion, dyker vad de antar är Djerri upp. Om Ratboy är ett av naturens mer udda skämt så har Djerri å andra sidan fått hjälp av en mänsklig hand.

Drygt två meter lång och nästan lika bred är han en imponerande syn. Flertalet kroppsdelar är utbytta mot mekaniska motsvarigheter. Hela hans högra ben består av stänger, slangar, pistonger, servon och kablar och på hans vänstra ben är allt nedanför knät konstruerat av plast och legeringar.

Vänster arm är likaså helt mekanisk och avslutas med en hand som ser ut att vara förvånansvärt flexibel och smidig, kanske till och med lika användbar som en mänsklig hand. Hans ena öga lyser svagt grönt.

Han är klädd i ett par shorts och en t-shirt som ser ut att vara minst en storlek för liten. De delar av hans kropp som inte är utbytta mot sina teknologiska motsvarigheter är ordentligt vältränade.

Pannbiff och Malte kan inte ta ögonen från Djerri. Han ser ut som om han precis klev ut ur en science fiction film.

"Tjena grabbar!" Djerris röst lät emellertid som om den tillhörde vilken lagerarbetare som helst. Ingen österrikisk brytning, inga dånande bastoner, ingen metallisk underton. "Vad kan jag hjälpa er med?"
"Vi försöker hitta en väg till Ovansidan så att Pannbiff och Malte kan hitta hem" svarade Bertholomeus. "Vi hoppades på att du skulle ha något i din samling som kan hjälpa oss på vägen."
"Ovansidan?" Djerris röst lät förbryllad. "Det är väl bara att ta stegen?"
"Nej, tyvärr. När de skulle öppna dörren ur kammaren lyckades de riva ner de lösa stenmassorna som ingen har brytt sig om att ta hand om."

Grabbarna anade ett mått av irritation i Bertholomeus röst. Förmodligen var det Djerris jobb att säkra upp de stenar de uppenbarligen skakat loss när de slog upp dörren.

"Ah." genmälde Djerri kort. "Då ligger de där ett tag, det kommer bli ett sjuhelvetes jobb att flytta dem."
"Jo tack, jag vet. Strunt samma, har du något användbart?"

Djerri skrattade högt och bullrigt.

"Jodå, det har jag nog men jag har inte hunnit inventera på bra länge så jag har ingen egentlig koll på vad som finns eller var det finns.
"Är det ok om grabbarna använder sina Sinnesskivor?"
"Absolut, var bara försiktig med vad hur ni formulerar era krav".

Djerri vände sig mot Pannbiff och Malte och såg dem i ögonen; först Malte, sedan Pannbiff.

"Sinnesskivorna gör alltid sitt bästa för att hjälpa er när det behövs. Det behöver däremot inte alltid innebära att ni får vad ni önskar."

"Jag vill ha en robotarm!" utbrast Pannbiff.
"Visst är den fräck?" svarade Djerri. Det är tamigtusan magiskt hur bra den fungerar.
"Nej, det är inte magi." suckade Bertholomeus. "Avancerad nanoteknologi som är såväl komplicerad som tidskrävande. Dessutom är det inte alla kroppar som är lämpliga värdar för nanorobotarna."
"Äh, min kropp är så nära perfektion man kan komma." kontrade Pannbiff. "Jag pallar lätt med lite nanorobotar."
"Konverteringen gör jävligt ont och tar som sagt var ganska lång tid." inflikade Djerri. "Hade jag vetat hur ont det gör hade jag kanske inte tackat ja men alternativet var rullstol och det var inte lika lockande. Nu är det som med tatueringar - har du väl skaffat en vill du bara ha fler."
"Gör som du vill," sade Malte till Pannbiff, "jag har ingen aning vad vi kan tänkas råka på här nere, fan, det känns ju som till och med Bertholomeus är osäker på vad som vänter oss, så jag tänker samla på mig sådant som vi har nytta av."
"Jaha, och vad skulle det vara?" Pannbiff lät inte imponerad.
"Det vet jag när jag ser det."
"Tyvärr funkar inte Sinnesskivorna på det viset." påpekade Bertholomeus. "Ni måste forma er önskan som en tydlig och ärlig tanke som ni sedan måste fokusera intensivt på. Sinnesskivan uppfattar sedan er innersta och starkaste önskan och vägleder er sedan till föremålet i fråga.
"Va fan!" utbrast Pannbiff. "Det låter som det mest omständiga sätt någonsin att hitta något på."
"Måhända. Det är samtidigt ett oerhört kraftfullt sätt att hitta något på."

Ratboy, som fram till nu hade stått i skymundan, närmade sig den lilla skaran.

"Glöm inte bort att Arrwee förväntar sig en korrekt inventering." pep han. "Ge bort hur mycket du vill men var beredd på att ta skiten för det."
"Det är i och för sig sant." sade Djerri med vad som verkade vara en bekymrad uppsyn. "Vi säger så här; ta två saker var och visa dem inte för mig så vet ingen om att det hänt, ok?"

Pannbiff och Malte såg lite besvikna ut men insåg båda att två saker är bättre än inga alls även om det gjorde deras jobb att välja enormt mycket svårare.

"Ta fram er Sinnesskiva, håll den i valfri hand och fokusera klart och tydlig på vad det är ni önskar hitta."

Pannbiff och Malte tog nervöst fram sin skiva, slöt ögonen och koncentrerade sig...